Vän eller fiende

Framsida

framsida4.jpg

Baksida

 En historia om att bli bedragen av både sin äkta hälft, som man trott sig älska, och sin bästa vän och kompanjon.

När sanningen går upp för Wille att hans samarbetspartner nyttjat hans godtrogenhet blir det ett brutalt uppvaknande. Vännen och partnerdelägaren har bara nyttjat det gemensamma företaget för annan, kriminell, verksamhet. Dessutom har han systematiskt mjölkat företaget på dess tillgångar.

När Wille själv utsätts för hot blir det en bovjakt i thrillerliknande former.

På köpet får vi veta en del om oegentligheter som förekommer inom många branscher. I detta fall byggbranschen.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till toppen av sidan

 

Del 1 - Dubbelt svek

1.

Fredag 1987-08-21

Jag höll telefonluren mot örat. Flera signaler gick fram och jag väntade otåligt på att någon skulle lyfta luren i andra änden. Just som jag tänkte ge upp och lägga tillbaka luren i vägghållaren hörde jag hur det klickade till och någon svarade.

”Hallå, det här är Lotta Wijk ögonmottagningen.”

”Jag söker ögonläkare Pernilla Sandén, finns hon där?”

”Hade ni bokat tid?”

”Nej, jag är hennes man Wille Nordh.”

”Jaha. Nej hon gick för sådär en kvart sedan. Hon skulle visst iväg och handla för att åka ut till sitt sommarställe.”

”Bra då vet jag att hon är på väg. Jag ringer från stugan. Tack så mycket.”

”Det var så lite… Jo, grattis förresten!”

”Grattis? Till vad då?”

”Till den väntade tillökningen, ja ursäkta men beskedet från graviditetstestet ligger här på hennes skrivbord så jag kunde inte undgå att se det.”

Det hon sagt kom som en överraskning. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag stod där tyst en stund. Det måste vara något missförstånd, hann jag tänka.

”Graviditetstest? Vilket graviditetstest?”

”Pernillas, men visste du inte om det?”

”Njae, faktiskt inte.”

”Oj förlåt, nu har jag visst gjort bort mig. Hon ville säkert berätta det själv.”

Pernillas graviditetstest, har hon gjort ett sådant? Och det är positivt! Men… det innebär ju…, jag fann mig snabbt och sa:

”Ingen fara, vi har längtat efter barn så det är bara roligt.”

”Så klumpig man kan vara. Jag tänkte mig inte för. Sånt här kan ju vara känsligt. Snälla du… säg inte att jag har berättat.”

”Nej, jag lovar. Hon ville säkert överraska mig, jag ska hålla masken.”

Jag log för mig själv och tyckte just då att denna Lotta Wijk var helt underbar som gett mig ett sådant glädjebesked.

”Men då vet jag att hon är på väg. Tack ska du ha”, sa jag och la på telefonluren.

Jag stod framför det stora panoramafönstret i min sommarstuga och blickade ut över den stora sjöns lätt krusade vattenspegel som glittrade av solblänket från eftermiddagssolen. Inom mig jublade jag av glädje.

Så hon har alltså gått den senaste tiden och burit på denna hemlighet för att kunna överraska mig. Och snart kanske jag skulle få ytterligare en sak att glädja mig åt. Under fredagen hade jag gjort klart ett omfattande anbudsarbete för ett kontrakt som skulle kunna bli vändningen för byggfirman som jag och min kompanjon drev tillsammans. Med det upplägg jag gjort var chanserna goda att vi skulle få kontraktet. Det hade kärvat med ekonomin ett tag efter ett par förlustaffärer, men fick vi bara det här kontraktet skulle det täcka förlusterna med marginal.

Jag gick ut och plockade upp några verktyg från marken för att slutföra en del mindre snickeriarbeten som jag höll på med vid stugan. Några fönsterfoder hade kommit på plats och en hängränna på stugans norra långsida skulle nu äntligen bli uppsatt. Fyra år tidigare byggde jag ut stugan mot norr så att det nu fanns två rymliga sovrum, dusch och toalett och en storstuga med modernt kök. Det var vinterbonat så det gick att bo där på vintern. Jag hade lagt ned många arbetstimmar och jag var stolt över att ha gjort allt själv. Grundplintar, syllbalkar, golvreglar, golvisolering, väggar, takstolar, innertak och takisolering, ja allt hade jag gjort. Även takläggningen med betongpannor hade jag gjort själv. Hängrännorna skulle ha satts upp för länge sedan, men det hade inte brådskat. Regnvattnet rann direkt från takpannorna ner på marken. En mark som var väldränerad, så det var aldrig någon risk för fukt under husgrunden. Men försommarens ihärdiga regnande hade inneburit att det hade stänkt upp vatten och smuts nedtill på ytterväggen. I längden var det inte bra för väggytterpanelen. Men nu var det åtgärdat. Det var bara en rensventil i stupröret som skulle på plats. Sedan var allt klart.

Tänka sig, nu skulle vi äntligen få barn, bli en familj. Hur lång tid var det till den väntade förlossningen? Hur länge hade hon vetat? Graviditetstestet låg på hennes skrivbord, kanske hade det legat där några dagar. Eller kanske veckor. Hursomhelst så måste hon ha vetat eller anat det en tid. Ingenting hade hon sagt, inte ens gett några antydningar. Kanske väntade hon på rätt tillfälle att berätta. Gulligt av henne i så fall. Vi hade ju knappt sett varandra den senaste månaden. Hon jobbade som vanligt mycket övertid och jag hade haft fullt upp med anbudsarbetet. Inte så konstigt att hon inte hunnit säga något. Eller var det något annat? Vi hade pratat om att skaffa barn många gånger. Det kanske var jag som ville det mest. Hon hade hela tiden sagt. ”Ja vi ska ha barn, men inte just nu”. Hon var verkligen en karriärmänniska. Jobbet gick före allt annat. Kanske det var därför hon inte hade sagt något. Hon kanske inte ville ha barn. Så bestämt som hon hade avvisat tanken på att skaffa barn skulle det inte förvåna om hon gick och planerade en abort. Eller var det något annat? Var det något fel? Som läkare kunde hon antagligen ana något sådant. Nej fy! Varför tänker jag sådana negativa tankar. Det fanns säkert någon förklaring och snart får jag veta. Nu ska vi ha en mysig helg tillsammans. Hon hade säkert sparat överraskningen till denna helg.

Hon var verkligen vacker. Ibland undrade jag hur hon kunnat välja mig. Hon var inte bara vacker, hon var dessutom intelligent, trevlig och belevad. Hon hade ett vinnande sätt och jag hade bjudit med henne vid många middagar där vi knutit viktiga affärskontakter i firman. Sådana tillfällen hade jag känt mig stolt över att ha henne vid min sida. Men när vi var på tu man hand saknade jag den där ömheten och omtanken som fanns när vi var nygifta. Älskade vi varandra fortfarande? Eller hade kärlekslågan redan falnat? Nej stopp! Nu tänkte jag så där negativt igen. Inga sådana tankar nu. Nu ska vi ha barn, nu kommer allt förändras, till det bättre.

När jag jobbade på med det sista på rensventilen såg jag bilden av en ung kvinna framför mig. Det var inte Pernilla. Det var Mia, min första förälskelse och min stora ungdomskärlek. Vi träffades på ett par skoldanser och jag var gränslöst förälskad. Jag var nästan säker på att känslorna var besvarade. Men så träffade hon någon annan och blev med barn. Vem det var fick jag aldrig veta. Hon var bara femton när hon fick barn. Jag stannade upp och såg mot de blågröna skogklädda bergen på andra sidan sjön. ’Hur har hon det nu tro? Hennes dotter borde vara tonåring idag.’

Jag rycktes ur mina funderingar och sa tyst för mig själv:

”Nej nu får du skärpa dig Wille. Varför står du och tänker på Mia? Nu är det Pernilla som gäller och nu ska vi bilda familj.”

Jag hade tänkt påminna Pernilla att köpa öl, ost och glass eftersom det var slut. I värsta fall klarade vi oss utan det och nu kunde det förresten kvitta. Glädjen över det väntade barnet överskuggade allt. Bäst att låtsas som jag inget vet, låta Pernilla berätta det själv. Jag hade ju dessutom lovat Lotta Wijk att inget säga. Bäst att inte ta ut för mycket i förskott ifall det ändå var något problem med graviditeten.

Jag tittade på klockan, Pernilla borde komma om någon timme. Vi hade tänkt tillbringa en eller ett par nätter tillsammans i stugan. Hon hade haft kvällsjour på sjukhuset och för en gångs skull var hon ledig resten av helgen. Egentligen jobbade hon för mycket. Det var ständigt personalbrist på sjukhuset och hon ställde alltid upp. Vi fick ofta ställa in saker vi planerat att göra tillsammans eftersom hon blev ombedd att jobba över.

Vi har bott tillsammans i fem år och varit gifta i fyra. Ett barn skulle innebära stora förändringar. Vi har en stor tvårummare inne i stan och vi har fritidshuset med sitt underbara läge nära sjön. Lägenheten kan lätt bytas mot en större. Fritidshuset är perfekt för en barnfamilj nu när jag fått till det så bra. Med bara drygt två mil till stan kan vi nyttja stugan ofta.

Jag försökte verkligen tänka positivt. Men jag kunde ändå inte sopa bort den där lilla taggen av obehag jag hade inombords. Senaste halvåret hade det känts som om vi hållit på att glida ifrån varandra. Sexet var fortfarande bra, men det blev alltmer sällan. Det där spontana sättet att vänslas i vardagen, med en smekning i förbifarten eller en kram när vi möttes, fanns inte hos henne. Fast sexet var bra. Även om jag saknade lite ömhet och innerlighet även där. Nej usch vilka tankar jag har. Pernilla var bra, varför går jag och beklagar mig? Nu ska vi ha en skön weekend tillsammans. Nu ska vi bli en familj. Då blir allt annorlunda.

 

 Till toppen av sidan

 

3.

Fredag 1987-08-21

Jag nynnade för mig själv när jag plockade ihop verktygen och tog ner stegen. I samma stund hördes motorljud uppifrån vägen mot sjön. Jag tittade upp mot skogsbrynet, väntade några sekunder tills den dök upp ur skogsbrynet. Pernillas röda Golf som kom rullande på vägen nerför backen mot stugan. Hon parkerade intill stugan bredvid min bil, steg ur och öppnade bakluckan för att lyfta ur ett par kassar med mat. Min första tanke var att hon inte borde lyfta tungt i det tillstånd hon befann sig.

”Hej, Pernilla”, ropade jag, släppte stegen och började gå henne till mötes. ”Vänta så hjälper jag dig med kassarna”.

”Det var snällt, men jag klarar mig. Det är bara de här två kassarna, sen är det vinet och min egen väska. Det kan jag ta sedan.”

Hon försvann in i stugan med matkassarna. Jag skyndade mig ställa undan stegen och lägga in verktygen i boden. När jag kom in stod Pernilla fullt upptagen med att ställa in matvaror i kylen. Jag smög fram bakom henne och gav henne en lätt kyss i nacken. Hon reagerade inte utan bara fortsatte plocka in matvarorna. Jag var otålig och ville att hon skulle berätta så snart som möjligt, helst genast. Jag övervann en impuls att fråga henne direkt, rakt på. Istället gick jag därifrån för att duscha och byta om. Medan det varma duschvattnet sköljde över kroppen sjöng jag högt i duschen. Sången var en glädjesång fylld av förväntan. Jag stack ut huvudet genom duschdraperiet och ropade genom den halvöppna dörren.

”Var det mycket på jobbet igår kväll?”

”Nej, rätt lugnt faktiskt. Men jag är trött ändå. Jag kom hem framåt tvåtiden, sedan hade jag svårt att somna. Det bara snurrade i skallen av en massa tankar på jobbet. Idag har det varit mycket. Jag tänkte ju sluta tidigt idag för att åka hit. Men precis när jag skulle åka hemåt blev jag kallad ner till akuten.”

”Stackars dig, du jobbar alldeles för hårt.” ’Och du har väl annat att grubbla över också’, tänkte jag men det sa jag inte.

”Ja kanske det, men nu ska jag sova inatt. Jag sover så skönt här ute i stugan.”

Hennes kommentar gladde mig. Så mycket jobb som jag lagt ner på stugan under årens lopp så var den lite av min ögonsten. Efter att ha duschat och bytt kläder gick jag ut i stora rummet där hon satt i soffan och smuttade på en nyöppnad ölburk.

”Det finns öl till dig också i kylen”, sa hon.

”Tack, du är en ängel. Det var slut på öl i kylen. Jag var inte säker på att du kom ihåg det så jag ringde till ditt jobb för att påminna dig att köpa, men då hade du redan åkt. Jag har gått och längtat efter en kall öl när jag hållit på härute.”

Jag hämtade en burk i kylen och satte mig i soffan bredvid henne. Hon hade fortfarande inte berättat. Hon väntar väl på ett lämpligt tillfälle, tänkte jag.

Så reste hon sig hastigt.

”Jag ska förbereda maten.”

”Ska vi äta ute?”

”Ja gärna för min del. Det ser ut att bli fint ikväll. Bäst att passa på så länge det är bra väder. De sa på väderleksrapporten i morse att det skulle komma regn i morgon.”

Jag drack begärligt upp ölen i djupa klunkar och lutade mig tillbaka, sträckte mig mot radion som stod bredvid soffan och satte på den. Det var sena eftermiddagsnyheter med information om den överhettade ekonomiska situationen och den annalkande lågkonjunkturen i landet. Byggsektorn hade minskat kraftigt och det väntades arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. Jag insåg att vårt byggföretag skulle påverkas. Hög arbetslöshet inom byggsektorn skulle leda till att många startade egna enmansföretag. Mängden svartjobb skulle också öka. Det var bara att ställa in sig på tuff konkurrens inom nischen ”mindre bygg- och renoveringsprojekt”. Men samtidigt borde det bli lättare att få tag på skickliga hantverkare till bra timpriser.

Jag slog över radion till P3. ”In the air tonight” med Phil Collins ljöd ur högtalaren. Det var en låt som Pernilla och jag dansat till en av de första gångerna vi var tillsammans. Jag gick bort till Pernilla som stod och skar lök vid köksbänken och kramade henne lätt bakifrån.

”Hör du vad dom spelar på radion?”

”Umm.”

Hon snörvlade till och torkade de tårade ögonen med baksidan av handen.

 

Maten var slut och jag bar in de tomma faten och tallrikarna. När jag kom tillbaka, satte jag mig bredvid Pernilla och lutade mig bakåt för att njuta av den sköna kvällen. Utsikten över sjön var betagande i solnedgången. Några tunga moln tornade upp sig på andra sidan sjön. Det förebådade den kommande regnfronten som var på väg. Det började regna från ett av molnen på andra sidan sjön. Kvällssolen gav det hela ett magiskt skimmer. Jag pekade ut över sjön.

”Ser du regnbågen över sjön?”

”Ja. Det är vackert.”

Lika plötsligt som regnet och regnbågen kommit försvann det magiska skådespelet. Regnmolnen skingrades och försvann.

Augustikvällen var kort och mörkret föll tidigt. Vi tände belysningen vid uteplatsen och tog på oss varsin tröja när kvällskylan började komma. Men kvällen var ändå så varm att vi utan problem kunde stanna kvar ute. Vi satt vid uteplatsen i skenet från glödlamporna invid husväggen. Det stämningsfulla lite trolska ljudet från en storlom hördes över sjön. Jag började känna mig rastlös och otålig och ville höra henne berätta om den stora nyheten, så jag flyttade mig närmare henne i trädgårdssoffan. När jag la armen om hennes axlar drog hon sig undan. Jag blev förvånad. Hon vände sig mot mig och såg på mig med en ängslig flackande blick.

”Det är en sak jag måste berätta för dig.”

Jag jublade inom mig, nu skulle hon bekräfta det jag redan visste. Men varför såg hon så bekymrad ut? Var hon rädd att jag inte ville ha barn?

”Vaddå?” sa jag.

Jag såg på henne med spänd förväntan. Hon böjde sig framåt med fingrarna flätade i varandra mellan sina knän. Det var tyst en stund. Hon såg med ett allvarligt ansiktsuttryck ner på sina händer och sade:

”Jag är gravid.”

Hennes ord förlöste spänningen och glädjen som bubblat inom mig. Jag omfamnade henne.

”Men vad är det du säger? Vad glad jag blir. Då blir vi en riktig familj.”

Hon drog sig besvärat ur min famn. Mitt leende stelnade. Varför såg hon så nervös ut? Någonting var fel.

”Vad är det? Är det några komplikationer med graviditeten?”

Hon tittade upp och skakade på huvudet.

”Nej, nej. Inte alls. Det är bara det att…”

”Vaddå att? Vi har ju pratat om att skaffa barn.”

Hon satt tyst en stund och såg ner mot sina knän innan hon svarade.

”Jo, jovisst. Men jag hade inte tänkt mig det så här.”

”Vad menar du?”

”Ja men jag menar… vi har ju så fullt upp med allt, både du och jag. Hur ska vi då hinna med att ta hand om ett barn?”

Jag la armen om hennes axlar.

”Då får vi ändra på det. Det löser sig ska du se. Vi får dra ned på arbetstiden både du och jag.”

”Tror du vi kan det då?”

”Jadå, om vi måste så. Med ett barn kanske vi kan få mera tid tillsammans du och jag också.”

”Hoppas du har rätt.”

 

Till toppen av sidan

6.

Lördag 1987-08-22

Pernilla kände sig illamående, samma illamående som hon känt de senaste dagarna. Men nu kände hon en annan smärta också, en kramp av ångest som kramade i magtrakten. Hon kröp ned i sängen, la sig på rygg blundade och försökte slappna av. Tankarna i huvudet malde runt. Hur kunde hon hamna i en sådan här situation? Hennes högborgerliga kristna uppfostran fick henne att känna stor skuld. Hon hade helt klart för sig vad som var rätt och riktigt. Ändå hade hon fallit och varit otrogen. Hon hade fallit för en frestelse som hon borde kunnat stå emot. Hon önskade att hon på något sätt kunde straffa sig själv för att sona det brott hon begått.

Willes reaktion hade blivit långt häftigare än hon väntat sig. Skulle han berätta för Bernt? ”Det här får du reda ut tillsammans med barnets far”, hade Wille sagt i sin ilska. Den tanken hade hon inte ens tänkt, att Bernt skulle få reda på det. Visserligen var Bernt singel just nu men han brukade ständigt ha nya ”affärer” på gång. Snart skulle han väl vara tillsammans med någon ny kvinna. Aldrig att hon skulle slå sig samman med Bernt. Hellre skulle hon leva ensam i så fall.

Förhoppningsvis kommer Wille att lugna ned sig. Det var ju med honom hon ville dela sitt liv. Hon blev lite arg när hon tänkte på deras förhållande. Det var ju inte bara hennes fel att Bernt hade drabbat henne. Även om hon själv jobbade mycket så var Wille ännu mer otillgänglig eftersom han ständigt var upptagen av sin firma. Deras lediga tider sammanföll nästan aldrig.

Hon kände att hon inte riktigt styrde över sin övertid. Det var ju hennes plikt att ställa upp när det var sådan personalbrist på sjukhuset. Wille styrde mera över sin tid själv eftersom han jobbade i sin egen firma. När problemen dök upp attackerade Wille dem med att jobba mera.

Bernt hade en mycket mer avslappnad attityd. Han kunde unna sig själv lite ledighet då och då. Han verkade inte ta firman på samma blodiga allvar som Wille. Det verkade som om han var lite smartare på något vis. Han hade lättare att säga nej och en förmåga att ta tag i det som var viktigt. På så vis fick han också tid över för annat. Till exempel alla sina kvinnoaffärer.

Första gången de träffades hade han varit flörtig på ett charmigt sätt. Sedan hade han gjort närmanden på ett vulgärt sätt. Hon hade känt sig kränkt och förolämpad. Vid ett tillfälle hade Wille kommit till hennes undsättning. Hon hade känt avsky för Bernt och intalade sig att hon skulle hålla honom på avstånd. Hur kunde han tro att han överhuvudtaget skulle kunna vinna henne. Hon var gift med Wille, hans kompanjon, hon var välutbildad och kom från en högborgerlig familj. Hon tillhörde minsann inte den skara av billiga våp som han raggade upp på de mest underliga platser.

Så hände det som inte fick hända. Hon hade jobbat mycket, nästan dygnet runt under två-tre veckor och kände sig sliten. Till slut bestämde hon sig att det fick vara nog. Wille fyllde år och hon såg en anledning att ta ut ledighet för att förbereda en överraskning till honom. Hon hade köpt mat och förberett en lyxmiddag. Hon hade köpt sexiga underkläder och en speciell dyr parfym. Bordet stod dukat med tända ljus. Hon var fräsch och nyduschad, hade druckit ett glas vin medan hon förberett maten. Hon kände en behaglig förväntansfull kåthet när hon tänkte på vad som väntade tillsammans med Wille. Han brukade inte vara svår att övertala. Tvärtom så hade de bra sex tillsammans. Bara alltför sällan, kunde hon tycka.

Bara en halvtimme innan han skulle komma hem ringde han. En leverans av byggmaterial till en byggarbetsplats hade blivit försenad. Det var pallar och annat material som skulle lossas av en inhyrd förare med stor hjullastare och hans medhjälpare. När de fick besked om förseningen hade de blivit förbannade och bara stuckit därifrån med hjullastare och allt. Wille hade lyckats få tag på en mindre traktor och for ut till arbetsplatsen för att ta emot. Med den mindre traktorn och utan annan hjälp än långtradarföraren skulle det ta hela kvällen och han beräknades inte vara klar förrän långt in på natten.

Då brast det för henne. Hon slet av sig kläderna kröp ned i sängen under täcket och drog gråtande ihop kroppen i fosterställning. Hon somnade nästan direkt. Ett ihärdigt ringande på dörrklockan väckte henne. Hon hade sovit två timmar. Yrvaket steg hon upp ur sängen. Det enda hon hade på sig var en röd tangatrosa och en minimal bh. Vem kunde det vara, tänkte hon? Wille skulle inte komma hem förrän om flera timmar. Hon drog på sig en morgonrock och knöt den kring midjan. Hon kastade en hastig blick i hallspegeln när hon passerade den. Håret var rufsigt, kinderna rosiga. Dörrklockan ringde igen. Hon öppnade dörren. Det var Bernt som stod där med ett inslaget presentpaket i famnen.

Han betraktade henne uppifrån och ned. Först med en förvånad blick, sedan kom ett småleende i ena mungipan och han fick ett skälmskt uttryck i blicken. Hon hade stått där barfota framför honom och hans blick sökte sig ned mot morgonrockens glipa vid hennes bröst. Antagligen skymtade han den röda siden-bh.

”Eh… ursäkta, jag trodde inte att ni höll på så här tidigt.”

Hon hade blivit tvärarg och fräst något i stil med:

”Va fan tror du? Vi håller inte på.”

Hon såg paketet som han höll i och förstod att han var där för att gratta Wille.

”Förresten så är inte Wille hemma”, sa hon innan han hunnit säga något. Hon skyndade sig förklara vad han jobbade med.

Han såg förvånad ut.

”Åh.. jag visste inte. Han sa inget när jag lämnade kontoret”.

Så svepte hans blick ännu en gång nedåt över hennes kropp för att stanna i brösthöjd. Hon drog instinktivt ihop glipan i morgonrocken.

”Har du besök?”

”Nej, absolut inte”, svarade hon blixtsnabbt.

Han såg villrådig ut och ilskan rann av henne. Hon tyckte lite synd om honom.

”Jag tänkte bara gratta Wille, kan du hälsa och ge honom…”, sa han och räckte lite tafatt fram paketet han höll i. Han vände sig om och var på väg att gå när hon hejdade honom.

”Vänta”, sa hon och grep honom i armen. ”Du kan väl komma in så får jag bjuda på något när du ändå kommit hit.”

Hon drog in honom i hallen, tog paketet ur hans händer och ställde det på hallbyrån. De blev stående mitt emot varandra. Hon kom att tänka på maten som hon gjort i ordning helt i onödan. Om inte Wille behagade komma så…

”Är du hungrig? Bordet står dukat så du kan väl komma in och sätta dig så ska jag värma på maten lite”, sa hon och hörde själv hur nervös och tafatt hon lät.

”Ja tack”, svarade han utan att röra sig.

Han stod kvar bara halvannan meter från henne och betraktade henne. Så kom han fram böjde sig ned och kysste henne lätt. Hon rörde sig inte och lät det ske. När han släppt henne och backat ett par steg lossade hon midjebandet och öppnade morgonrocken. Då kom han åter fram och kysste henne. Den här gången besvarade hon kyssen ivrigt. Han kramade hennes ena bröst och drog av henne morgonrocken. Medan hon började knäppa upp hans byxor tog han av henne bh-n. Hon lirkade fram hans lem, böjde sig ned. Då hejdade han henne tog tag i hennes höfter och böjde henne framåt över hallmöbeln. Sedan drog han tangatrosan åt sidan och tog henne bakifrån. Han stötte hårt och djupt i henne och bara efter en kort stund fick han en orgasm.

Efteråt hade de känt sig lite generade och blyga inför varandra.

”Vill du att jag ska gå?”

”Nej, middagen står klar och vill inte Wille ha den så skulle jag bli glad om du kan dela den med mig så jag slipper äta ensam”.

Sedan hade hon bett honom sätta sig vid det dukade bordet. Hon tände ljusen, satte maten på värmning och skyndade iväg och drog på sig en kroppstajt klänning. Sedan hade hon ätit middagen tillsammans med Bernt. Willes födelsedagsmiddag.

Till en början hade de känt sig lite blyga och tafatta. Inte med ett ord berörde de vad som skett i hallen bara en kort stund innan. Hon slogs flera gånger av tanken att det var fel att bjuda in Bernt och ångrade sig. Men Bernt uppförde sig belevat och mycket återhållsamt. Det var inte alls den vulgäre flörtige Bernt så som hon lärt känna honom. Hon kände sig lättad men också lite besviken. Han motsvarade inte den bild hon hade av honom. Wille skulle inte komma hem förrän om flera timmar.

Efter nära två timmar hade de avnjutit hela middagen. De hade samtalat och hon hade lärt känna Bernt på ett helt nytt sätt. Han reste sig tackade och sa att det var dags att dra sig hemåt. Han gav henne en lätt kram och vände sig och började gå mot hallen. Hon hade kvar hans doft i näsborrarna och kände återigen den kåthet hon känt när han kom.

”Vänta”, hade hon ropat efter honom. Han vände sig om och han kom fram till henne, omfamnade henne och de förenades på nytt i en intensiv kyss. Den här gången kunde hon emellertid säga stopp.

”Nej”, sa hon och sköt honom ifrån sig. ”Nu får det räcka.”

”Gå nu”, sa hon bara. Och han gick.

Efteråt skämdes hon över vad som skett. Det skulle aldrig få hända igen hade hon tänkt. Men det hände förstås. Vid tillfällen då hon saknat Wille som mest hade Bernt funnits där. Som om han hade vetat hur hon kände sig. De hade inte träffats ofta, men det hade skett några gånger. Det var lätt att finna tillfällen. Bernt visste ju var Wille fanns om han var ute på något jobb. Eftersom Pernilla ofta jobbade natt så fanns hon hemma dagtid. När Wille var ute vid stugan under helgerna så var hon ensam hemma i lägenheten. Varje gång hade hon försökt värja sig och avvisa honom. Men det var som en magisk kraft. Den förbjudna frukten var en lockelse hon inte kunde motstå.

Nu var hon gravid och nu fick det vara slut. Hon hade inte träffat Bernt på en och en halv månad. Antagligen var det vid deras senaste möte hon hade blivit gravid. Nu skulle hon ägna sig åt Wille. Det var honom hon älskade. Nu gällde det att rädda vad som räddas kunde av deras äktenskap.

Till toppen av sidan

7.

Borttaget

Till toppen av sidan

8.

 

Borttaget  

Till toppen av sidan

 

9.

Borttaget

Till toppen av sidan

10.

 

Söndag 1987-08-23

Bernt och Pernilla hoppade till när stugdörren smällde igen. Pernilla såg mot dörren med tårar i ögonen. De hörde motorljudet försvinna när Wille for iväg. Bernt reste sig lugnt, hämtade kaffekannan vid bryggaren och hällde lugnt upp kaffe i sin tomma kopp.

”Jaha då blev vi av med den också”, sa han.

Pernilla kastade en hastig blick mot honom. Sedan stirrade hon ned i bordsskivan och fingrade nervöst på kaffekoppen framför sig.

Bernt fortsatte.

”Då kanske vi ska tala lite allvar du och jag Pernilla. Du är alltså gravid och påstår att det är jag som är pappan. Är du säker?”

”Det kan inte vara någon annan.”

”Hur länge har du vetat det?”

”Lite över en månad. Men jag fick det helt bekräftat i förrgår.”

”Jaha, och det första du gör när du får veta det är att springa och berätta för Wille. Hur menar du att jag ska tolka det? Betyder det inget det vi talade om då vi var tillsammans senaste gången?”

”Men jag har aldrig sagt att…”

”Lägg av. Man går inte till sin älskare och talar om att man har det dåligt i sitt äktenskap om man inte menar någonting.”

Pernilla lutade sig framåt och satte händerna för ansiktet.

”Det är så svårt. Jag har funderat så mycket. När jag anade att jag kunde vara gravid har jag tänkt fram och tillbaka. Visst har vi haft det fint du och jag men jag älskar inte dig. Jag har insett att det är Wille jag älskar.”

”Jaha, och vad har våra stulna stunder betytt för dig då? Ett ligg, lite skönt sex, för det får du väl inte av den där träbocken Wille kan jag tänka. Är det allt jag betytt för dig?”

Pernilla svarade inte.

”Du verkar ju för fan vara en jävla hora, värre än jag trodde faktiskt.”

”Fy vad du är gemen. Du får det att låta så smutsigt. Det vi hade var spänning och sex, inget annat. Med Wille är det annorlunda. Hos honom känner jag en trygghet. Jag har insett att det är honom jag vill leva mitt liv med, få barn med och bli gammal tillsammans med.”

”Ha, och sånt ska man höra från dig. Rena söndagsskolesnacket. Men att lägga upp sig för ett knull, då tvekade du minsann inte. Du vill ha barn med honom säger du, men nu väntar du barn med mig. Hur tänker du lösa det? Han som nyss gick ut genom dörren, hur tänker du få tillbaka honom?”

”Få tillbaka? Jag är faktiskt gift med honom.”

”Men snälla lilla gumman. Nu får du väl ta igen dig. Tror du han vill ha dig efter det här? Visserligen tycker jag han är en jävla mes, men hans reaktion nyss hedrar honom. Det var det lite krut i. Om jag känner honom rätt så har du bränt dina chanser nu. Han kan vara rätt tjurig när han har bestämt sig för något. Men du får nog bestämma dig nu. Visst kan jag vara ful, men jag är smart förstår du. Går inte på i samma idiotiska stil som Wille. Jag har stora planer på gång som kommer att ge bra pröjs. Vill du så tänker jag inte smita undan mitt ansvar. Om det nu är jag som är fadern.”

Pernilla satt alldeles stel och rak i ryggen. Hennes ansikte var blekt och hon stirrade på Bernt.

”Jag tänker åka hem till Wille och tala med honom. Det sista jag tänkt mig är att bli en ensamstående mamma med ett barn som inte har någon far.”

”Nu har ju ditt barn en far. Du hörde vad jag sa, men du får bestämma dig snabbt. För tillfället har jag inget stadigt kvinnosällskap men det kan ändra sig snabbt. Varför är jag ett så hemskt alternativ förresten? Är det dina föräldrar? Jag tyckte jag kom bra överens med dem på ditt och Willes bröllop.”

”Dom skulle dö av skam om jag fick barn som ensamstående mor. När Wille lugnat ner sig ska det nog gå bra att tala med honom. Jag inser att det kan bli svårt men det ska nog gå.”

”Ja du, Pernilla du kan ju drömma du. Nej, nu ska jag åka hemåt. Du vet vad jag sagt. Jag tar mitt ansvar, men vänta inte för länge. Tack för kaffet förresten.”

Bernt reste sig, gick till dörren, tog på sig jackan och gick ut i regnet. Pernilla satt ensam kvar vid bordet med tårar rinnande nedför kinderna.

Allting var som en ond dröm. Hon önskade att Wille vore där och höll om henne på det sätt han brukade. Som hon ofta hade svårt för. Men inte nu. Nu längtade hon efter att få krypa in i hans famn. Att allt skulle vara bra mellan dem igen. Om det ändå gick att vrida tillbaka tiden. Att få det hon gjort att vara ogjort. Hur hade hon kunnat falla så lätt för Bernt? Hon kunde bara klandra sig själv. Just nu bävade hon för att möta Wille igen. Han skulle nog lugna ned sig så småningom. Det som hänt skulle för alltid finnas som en tagg emellan dem. Men kanske skulle de kunna återgå till ett normalt liv tillsammans igen. Allt var skört nu. Det hängde på bådas vilja att gå vidare. Tänk om det inte gick. Vad skulle hon då ta sig till? Gå till Bernt? Nej, det fanns inte ens på kartan över vad hon tänkt sig för sin framtid.

Hon kände sig fullständigt utmattad. Som en sömngångare reste hon sig, lät kaffekopparna stå kvar på bordet, vacklade in till sovrummet och lade sig ovanpå den bäddade sängen. Hon somnade nästan omedelbart.

Hon sov med en djup sömn i flera timmar. När hon vaknade kändes först alltig som vanligt. Lite yrvaket satte hon sig upp i sängen och såg sig omkring. Hon konstaterade att hon befann sig i stugan. Willes stuga. När hon såg Willes tomma säng bredvid sig kom hon ihåg vad som hänt tidigare under helgen. Det var som något stort tungt fallit över henne och hon blev trött igen.

Hon steg upp, gick ut i köket, plockade undan kaffekoppar från bordet och diskade dem. Det sög till i magen. Det var både hunger och det där illamåendet hon känt de senaste dagarna. I kylskåpet fann hon lite rester från lördagsmiddagen som hon värmde och åt. Illamåendet försvann inte men hon kände sig lite piggare efteråt. Det var dags att åka hemåt. Hon bävade för mötet med Wille. Hon började plocka undan lite saker, som för att skjuta upp hemfärden. När hon städat undan dammsög hon golven.

Så där, tänkte hon. Då lämnar jag stugan välstädad. Då blir det betydligt trevligare för den som kommer hit nästa gång. Väskan stod färdigpackad bredvid henne. Måste bara pusta ut lite innan jag far hemåt, tänkte hon, tog fram en bok ur väskan, sjönk ned i soffan och började läsa.

Till toppen av sidan

11.

 borttaget

Till toppen av sidan

Del 2 - Framtidstro

Till toppen av sidan

Del 3 - Nere i botten

Till toppen av sidan

Del 4 - Vägen tillbaka

Till toppen av sidan

Del 5 - Nya motgångar

Till toppen av sidan

Del 6 - Upprättelse

Till toppen av sidan