Tandvärk

Vilken underbar dag idag. Kallt men sol och ljust med vitt fluffigt lager av pudersnö på marken. Det börjar märkas väl nu att dagarna är längre. Kring jul och nyår var det helmulet och mörknade redan vid tvåtiden. Nu är klockan över fyra och det är fortfarande dagsljus. Det finns hopp om en vår i år också!

Det enda som stör glädjen en sån här dag är ett tandläkarbesök. Jag tar hela historien från början…

För ungefär ett halvår sedan gick en tand i underkäken sönder. Ungefär halva tanden gick av jäms med käkbenet. Jag fick komma in till tandläkare akut. Tandläkaren strök bara på ett tunt skyddande lager av någon slags massa över brottytan.

För ett par veckor sedan fick jag en fruktansvärd tandvärk i den avbrutna tanden. Den här gången var det en ung portugisisk manlig tandläkare som sa att tanden måste tas bort. Eftersom jag hade tandvärk så gick han till verket direkt. Han var utrustad med tänger, borrmaskin, stämjärn, kofot (ja faktiskt, det var ett kofotsliknande verktyg i miniatyr), sliprondell, slamsug, blästringsutrustning mm. Efter att ha bedövat runt omkring ”arbetsplatsen” med tre rejäla sprutor med bedövningsmedel satte han igång. Han kapade/klöv tanden i två delar med kaprondell. Sedan tog han fram en tång, greppade den rest av tanden som fanns kvar och bände upp en flera cm lång blodig ”monstertand”. Det gick ju riktigt bra. Nu återstod den andra tandhalvan, en rot som satt fast i käkbenet. Den här tandhalvan hade gått av jäms med käkbenet så det fanns inget att greppa i för att dra ut den. För att få tag borrade han flera hål i käkbenet runt tandroten. Sedan började han arbeta med stämjärn, skålade och flata av flera modeller, och kofot. Han försökte hugga ned stämjärnen i borrhålen för att kunna bända upp tanden. Men roten satt som berg och gick inte att rubba ens en bråkdels millimeter. En tandsköterska assisterade med verktyg hela tiden. När han hållit på ett par timmar var arbetsdagen slut. Han satte sig att pusta ut och bad mig komma igen dagen därpå. När jag kom hem var jag sned och svullen i halva ansiktet. När bedövningen släppte kom en fruktansvärd tandvärk tillbaka. Två alvedon gjorde tillvaron uthärdlig igen.

Dag 2 började med ny bedövning. Den här gången fyra sprutor. Sedan satte tandläkaren igång med samma försök att bända loss tandroten. Utan resultat. Jag föreslog att man skulle borra mitt i roten och sedan dra i en skruv och försöka dra ut roten ungefär som man drar ur en kork ur en flaska. Både tandläkaren och sköterskan skrattade åt mitt förslag. Tandläkaren var envis och gav inte upp i första taget så han fortsatte. Han la ner allt större kraft och pressade med hela sin kroppstyngd för att försöka kila ner kofot och stämjärn. Jag fick hålla emot med käkmusklerna allt jag orkade för att inte underkäken skulle pressas ur sina leder. När han tryckte som allra mest bad han tandsköterskan hålla ett kraftigt grepp om min haka. Helst skulle man väl ha haft ett skruvstäd att hålla fast min underkäke med!! Efter en dryg timme kallade han på en lite mer erfaren kvinnlig kollega. Även hon försökte få loss roten. Lite mer finess och mindre kraft i hennes försök. Ett tag var det tre personer som ryckte, slet och rotade i min mun. Jag föreslog ”korkskruven” för den mera erfarna tandläkaren. Hon tyckte att det inte var någon dum ide. Sådant specialverktyg fanns, men inte på deras mottagning. Efter att ha kämpat en stund gav även den mer erfarna tandläkaren upp. Portugisen var envis så han fortsatte. Men han blev svettigare och svettigare och allt mer frusterad. Efter att ha hållit på i över två timmar gav han upp. Han avslutade behandlingen med att sy ihop tandköttet över den kvarliggande roten. Sedan var dagens behandling avklarad. Tandsköterskan hissade upp mig i sittande ställning så jag kunde kliva ur stolen. Något yr och dimmig reste jag mig upp.

Tandläkaren satt utmattad och hopkrupen på en stol. Han kände sig helt förtvivlad och såg misslyckandet som ett stort nederlag. Han såg så bedrövad ut så jag tyckte synd om honom och fann mig nödgad att trösta honom. ”Du har kämpat väl”, sa jag till honom. ”Ingen kan komma och säga att du inte gjort ett ärligt försök”. Tandsköterskan tittade medlidsamt på mig och sa: "Jag tycker det är du som varit fantastiskt tålmodig."

”Så vad händer nu?” frågade jag.

”Jag skriver en remiss till specialisterna på sjukhuset i Falun”, sa han.

”Jag vet inte om jag tänker utsätta mig för något sådant här flera gånger”, svarade jag.

”Roten bör tas bort men vi bestämmer om en vecka när du ska hit för att plocka bort stygnen”, sa han.

När jag kom hem var jag om möjligt ännu mer svullen och söndersliten i ansiktet än dagen innan. Ännu en gång hejdade jag tandvärken med hjälp av alvedon.

Och en vecka senare, det var idag det, var det dags att ta bort stygnen. Läkningen av tandköttet har börjat fint. Tandläkaren hade tydligen funderat, läst på eller frågat någon kollega för han tyckte inte längre det var lämpligt att skriva remiss till specialist i Falun. Väntetiden är minst 12 månader (!!!) så det är knappt någon ide. Dessutom kan jag mycket väl gå med en rot i käkbenet.

Så var det bara en detalj kvar. Vad skulle kalaset kosta?

Ingenting sa tandläkaren. Jag kan inte ta betalt eftersom jag har misslyckats.

Som följd av alltihopa så har min tandläkarskräck förvärrats ytterligare några grader. Nej, tandläkarbesök är inte min favoritsysselsättning. Men min tandvärk är borta!

Något helt annat...

Jag fortsätter lägga ut ett kapitel i taget av "Vän eller fiende". Jag har fått positiv respons för att jag lägger ut den. Kul! Någon vill ha hela boken på en gång och ett par andra har tyckt att det kommer för mycket på en gång så det är svårt att hinna läsa.

Jag förstår båda synpunkterna. Läser man en bok så vill man ”läsa på” i ett eget tempo och om man inte hinner läsa så kan det bli för mycket.

Men jag fortsätter ”pytsar ut” ett kapitel varannan eller varje dag.

Vill ni läsa sammanhängande så går det alldeles utmärkt att kopiera ned texten någon gång då och då när ni har tid.

Nu finns i alla fall även kapitel 8.

22 jan 2014