Snickarglädje

 

Villan är såld. Kontrakt är skrivet för ett radhus i Borlänge centrum. Nu väntar vi, jag och Kristina, otåligt på inflyttningsdagen. 27 oktober. Köparna började renovera ett par rum redan under i maj. En lång period av "flytt-kaos", med andra ord. Köparna disponerar garaget och vi nyttjar ett rum och ett förrådsutrymme för att deponera flyttkartonger, prylar och möbler under "flyttperioden".

Redan i maj började vi sortera, packa i flyttkartonger, flytta de prylar som skulle vara kvar

Vi avyttrade sådant som vi inte behövde. Sålde det som gick att sälja, till rimlig ansträngning. Skänkte bort, till Emaus och "Ta till vara", sådant som kunde användas och sist men inte minst så blev det många, många turer till Tippen.

Vi skippade midsommarjippot vid stugan. Vi var rätt slut av alla flyttbestyr så det fick bli en mini-variant av midsommarfirandet, med endast Johan, Maria och barnen som gäster.

Sommaren har varit underbar. Kristina, Maria och barnen har solat och badat så de är nöjda. Johan har simmat långturer  själv eller varit ute med något av barnen på sjön med ekan för att fiska. Han har varit mer avslappad och harmonisk än på länge när han kunnat koppla bort tankarna på jobbet och vardagsstressen.

I slutet av augusti blev förrådet klart September inleddes med några sällsynt milda och fina höstdagar. Jag gick och plockade lite bland några ”brädstumpar” utanför det nya förrådet. Kristina satt inomhus, vid köksbordet tillsammans med barnbarnen. De ritade varsin teckning med kritor som fanns i stugan.

Kristina var barnvakt för barnbarnen, Elvira och Tuva, över helgen medan Johan och Maria har var bortbjudna på fest hos några kompisar

Jag gick av och an och plockade upp träbitar och skräp. Tankarna var vid den väntade inflyttningen i radhuset. Kristina kom ut till mig med flickorna tätt efter. Jag gick dem till mötes.

Kristina stannade vid den lilla altanen mot NV där vi har kvällssol sommartid. Hon blickade bort mot viken där kvällssolen brukar speglas i vattnet strax före solnedgången under de ljusa sommarmånaderna, sommartid. Det lilla trädäcket som hon stod på byggde jag till förra sommaren. Redan då hade hon fört på tal att ”nästa sommar är det väl lämpligt att fortsätta utbyggnaden så det blir lite mer yta att vistas på”. Nu tog hon upp det igen.

Läget är onekligen fint. Mellan stugan och den lilla gäststugan, ligger ytan vindskyddad med bra kvällssol och utsikt över en vik av sjön. Jag såg fördelarna och lovade att titta på möjligheterna. Flickorna och Kristina lämnade mig igen och jag fortsatte städa på tomten.

Det dröjde inte lång stund förrän Tuva kom tillbaka till mig, nu ensam. Hon la huvudet på sned och kisade mot mig.

”Farfar, kan inte du bygga altan hela vägen mellan stugan och upp till våran sovstuga.”

"Varför vill du ha en sådan."

"Jo, så man slipper gå i skogen, när man ska gå till stugan och kissa på natten."

Tonläget i Tuvas fråga var nästan identiskt med Kristinas fråga alldeles nyss. Det var en konkret ”beställning” från Lilla Tuva, 4 år. Bäst att inte ge henne alltför stora förhoppningar, tänkte jag. Så jag svarade: .

"Det var ju en bra idé. Jag ska fundera på det. Men det kanske blir svårt"

Till Kristinas och Tuvas önskemål kom mina egna planer på att lägga en gång av trätrall längs hela husväggen för att man  lättare skulle kunna ta sig till förrådet som fanns bakom husknuten.

Jag hade bestämt mig att NTE börja planera någon utökning av altanen mot gäststugan under hösten. Att ha ett halvfärdigt altanbygge vid stugan över vintern, vore inte kul.

I fem timmar höll jag fast vid min föresats att skjuta på altanbygget till nästa sommar. Men tankarna kunde jag inte hejda. Svårigheter är till för att övervinnas. Tre olika krav/önskemål som ska förenas i EN lösning, såg jag som en utmaning. ”Fröet var sått” och vare sig jag ville eller ej så hade processen startat. Tankarna på hur det skulle utformas snurrade runt för högtryck i mitt huvud, samtidigt som jag ville vara social och trevlig mot våra gäster.

När vi hade plockat undan efter middagen och gästerna åkt, tog jag fram penna, papper, gradskiva och linjal. Jag gick ut och mätte in ytan med tumstock och måttband. Sedan skissade jag upp några tänkbara lösningar: Planskiss, tvärsektioner, profilritningar och ett par detaljritningar. På planskissen såg det bra ut, men marken sluttade på ”fel ställen. Det var för flackt för en trappa och/eller för brant för ett svagt sluttande plan av trallvirke. Jag slog ner några stolpar i marken, skruvade fast ”riktbräder” som först hade mätts in i våg med hjälp av ett långt vattenpass. Nu kunde jag mäta nivåskillnaden. 86 cm.

Tuvas och Kristinas önskemål hade sett oskyldigt enkla ut. "Lätt som en plätt" kan man tycka. Men marken var inte slät med jämn lutning. Det fanns grova stenar, en rejält stor björkstubbe och ett par djupa gropar. Jag funderade, mätte och skissade på olika lösningar. Jag vet inte hur många skisser det blev de närmaste dagarna, men till slut fann jag en lösning som jag tyckte var tillräckligt bra.

Då kunde jag räkna på materialbehovet. Det blev några turer till ByggMAX innan allt virke var på plats. Kristina hade börjat jobba efter sommarlovet, så det blev ”ensamarbete” vid stugan. Men Vad gjorde det, nu fick jag hålla på med något som jag tyckte om. Bygga och snickra. Seg och orörlig i kroppen, som jag var, så kom jag inte igång förrän fram emot tio på förmiddagarna. Sedan höll jag på i ett lugnt jämnt tempo tills det började skymma på kvällarna. Åt inget, glömde ta medicindoserna som ska tas varannan timme, tog knappt paus under en hel dag. Kristina kom hem från jobbet på kvällarna och småskällde på mig för att jag inte ätit och fuskat med medicinen.

Nätterna var hemska. Varenda muskel värkte (Parkinson och träningsvärk) Jag snodde runt i sängen som en kålmask för att finna en ställning som var så bekväm att jag kunde somna in några minuter. Ibland var jag så stel (Parkinson) att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Ibland vibrerade kroppen (Parkinson) så hela våningssängen skakade. (Parkinson)

Efter natt så kommer dag. Vädret var underbart denna höst. Miljön med den vackra utsikten över sjön var fantastisk och arbetsuppgifterna var roliga med stimulerande inslag av problemlösning och lagom fysiskt, även om min kropp var otränad efter en stillsam sommar.

Jag var lycklig!

Då menar jag inte bara så där ytligt glad. Nej det var en djupare inre lycka jag kände. Jag fick hålla på med något som betydde något för någon. Det kändes som jag gjorde något som skänkte en mening med något i mitt annars så meningslösa liv.

Hursomhelst, efter tre veckor var det klart. Och så här blev det: se bilderna: Det är inget ”proffsjobb”, men det duger. Det är tillräckligt bra för att fylla sin funktion.

 

 

8 okt 2016

Comments powered by Disqus