Öring

Tillbaka till skrivarstugan igen efter en skön solvecka på Rhodos. Vi firade Kristinas sextioårsdag med familjen (Barn och barnbarn). Jag har gått och oroat mig hur jag skulle klara av en sådan resa och så pass långt från den välbekanta hemmiljön. Får väl säga att det gick bra på det stora hela. Kände av några frysningar (muskelstelhet), men i stort så är ju solen och värmen bra för musklerna.

Vid ett tillfälle hade jag glömt ta med tabletter vid ett restaurangbesök. Kände hur stelheten kom när det började gå en halvtimme över medicin-tiden. Stapplade hemåt på stela ben. Mötte många festglada svenskar som tittade underligt på mig. Antagligen trodde de att jag var ett fyllo som raglade hemåt efter några glas för mycket.

När vi kom tillbaka till Borlänge, på söndagseftermiddagen, mötte oss den bistra kalla svenska våren. På med kläderna igen. Igår for jag ut till stugan för att få lite skön sömn och för att skriva lite.

Vaknade i morse efter sju timmars skön sömn. Seg i kroppen och musklerna dock. Ute svepte en snål kall vind från sjön. Efter lite frukost, medicin och sudoku, drog jag på stövlar, en vindtät jacka och gick ut med kastspöet i handen.

Jag gick ned till badbryggan och blickade ut över sjön. En kall kraftig vind blåste så det bet i kinderna. Höga vågor slog mot bryggan så den gungade kraftigt och vattnet sköljde över trätrallen. Längre ut på sjön bröt vågtopparna så det skummade vitt.

Jag tog kastspöet och kastade ut spinnaren, i sned motvind, så långt jag kunde. Jag hann bara veva ett par varv när det sa pang och spötoppen böjdes kraftigt. Det kändes direkt att det var öring. Kanske inte så stor, men en stridbar rackare. Pulsen steg kraftigt och adrenalinet rann till.

Gång på gång försökte den rusa utåt, nedåt. Jag höll emot så spöet böjde sig kraftigt i en båge. Mellan varje rusning, när den vilade några sekunder, vevade jag in linan några varv. För säkerhets skull höll jag ned spötoppen så den inte skulle hoppa och skaka loss. Till slut hade jag den vid mina fötter. In i det sista försökte den rusa, nu försökte den fly in under bryggan. Utan håv eller krok hade jag bara att lyfta upp den på bryggan och hoppas att kroken skulle sitta ordentligt. När den landat på trätrallen fortsatte den sprattla vilt. Jag gick ned på knä, tog ett stadigt tag om öringen med vänster hand, tog fram kniven och slog några kraftiga slag över nacken på fisken med knivens baksida. Fiskelycka!

Jag fortsatte kasta, hade många hugg, men inget så pass att någon mer öring fastnade. Nu är öringen rensad, saltad, invirad i folie och plast och prydligt förvarad i frysen. Hur stor den var? Ganska prick sex hekto. Ingen jättefisk men, som sagt, en stridbar rackare.

Annars så fortsätter jag med slut(?)redigeringen av ”Fat av blå keramik”. Jag faktagranskar, kollar tidpunkter och kronologi så allt blir rätt. Språkgranskar och rättar. Rensar bort upprepningar, övertydligheter och förtydligar där det är otydligt.

Tanken var att textmassan skulle krympas totalt sett. Men det blir tvärtom. Om jag tar bort en sida på ett ställe så tillkommer tre på ett annat ställe. Det handlar om skeenden som varit summariskt torrt berättade. Nu blir de gestaltade och levandegjorda. Men samtidigt inser jag att det troligtvis blir fler genomgångar för att koncentrera språket och att banta texten. Eller ska det få bli en tegelsten? Ett dilemma. Boken skildrar ju faktiskt Ellens hela händelserika liv.

Om ett par veckor ska jag träffa Frank Larsen, författaren till boken ”Gud föder alltid höken”. Han läste mitt omdöme om boken (se lästa böcker) och föreslog ett möte. Ska bli kul att få utbyta lite erfarenheter, författare emellan.

20 maj 2015

Comments powered by Disqus