Om mitt skrivande

Skrivandet fick en annan mening när jag fick min Parkinsondiagnos. Det var delvis terapeutiskt men också ett sätt att uttrycka mig och att upptäcka språket och alla dess nyanser. Så småningom blev det hundratals, ja flera tusen A4-sidor i skrivbordslådan.
Då föddes tanken att skriva en bok av det material jag hade. Det blev tre bokmanus! Nu har det också blivit ett fjärde och ett femte: ”Eld och vatten” och "Offer eller förövare" (undertitel: "Vem är du Dennis?")

Med den sistnämnda romanen kom jag på en hedrande finalplats i en stor manustävling anordnad av "Skrivsidan.com" och Telegram förlag.

I mitt skrivande har jag under årens lopp tagit hjälp av några lektörer, bla Ann Ljungberg och Monica Rolfner, som gett mig värdefulla och utvecklande kommentarer. Jag har även deltagit i skrivarforum på nätet där jag fått möjlighet att både ge och få värdefull feedback från andra skrivare. Under 2011 deltog jag i en internetbaserad skrivarkurs, ”Skriv Klart din roman” vid Västerbergs folkhögskola med Hans Carstensen som lärare.

 

Parkinson

Jag tänkte skriva om mitt skrivande på den här hemsidan. Vad som inspirerar mig, vad som ger mig lust att skriva, men också vad som hindrar mig att skriva, smått och gott i livet som upptar min tid. I första hand vill man ju plocka fram guldkornen i tillvaron, de ljusa stunderna. En sådan händelse är onekligen födseln av det andra barnbarnet, lilltösen som hon kallas än så länge. Ja hon kom i torsdags. Då födde sonens sambo, Maria, en liten flicka. Jag är så glad för Marias skull att förlossningen gick lätt den här gången. Förra gången hade hon en jobbig förlossning.

Så visst finns de där, glädjeämnena i livet. Men de ljusa dagarna och stunderna blir allt färre och kortare- Även om de mörka blir allt fler och allt längre ska jag försöka hålla fast vid de ljusa stunderna även fortsättningsvis. Men för en gångs skull ska jag ta upp lite om helvetet med kampen mot den här jävla mr Parkinson.

Verkligheten kommer i kapp mig och det går inte att undvika ämnet helt. Annat än skrivandet upptar allt mer av min tid skrev jag i ett tidigare inlägg, byggandet tex, och så är det. Men det som tar allra mest tid är kampen att överhuvudtaget fungera. Allra sämst är det på morgonen. Att ta sig ur sängen, morgonen, att gå på toaletten, att ta på sig kläderna, allt det här tar en evighet. Kroppen känns som kylskåpskall sirap. Alla rörelser går i slow-motion. Ibland går det inte alls. Jag fryser fast mitt i en rörelse och kommer inte loss. Ibland bara några sekunder, ibland flera minuter. Ibland ”fastnar” jag med en fot, eller båda, och kan inte flytta dem. Det känns urfånigt att bara stå där, oförmögen att kunna röra mig.

När jag tagit min medicin och om den ”tar” som den skall kan det funka hjälpligt en stund igen. Då kan kroppen funka nästan som vanligt ett tag och man kan nästan glömma bort den här p-son skiten. Tills man plötsligt fastnar i en rörelse, och inte kan utföra något man tänkt göra och på så sätt bli brutalt påmind om det igen

Tyvärr så blir de stunderna då medicinen ”tar” både färre och kortare. Det ska hänga ihop med när jag äter och när jag tar medicin sägs det. Det ska också hänga ihop med VAD jag äter. Protein ska visst försämra upptaget av de verksamma delarna i medicinen påstås det. Det hänger givetvis även ihop med allmäntillståndet vad gäller sömn, motion, sjukdom mm. Det är teorin, vad som står i böckerna (=nätet) om sjukdomen. Visst kan jag se vissa samband, men de är långt ifrån tydliga. Ibland ”tar” medicinen fast jag tajmat måltiderna fel, ibland ”tar” det inte fastän jag inte ätit alls osv. Just nu inbillar jag mig att alkohol har en negativ effekt. Alkohol har ju en bedövande effekt och jag tycker mig ha märkt att ”frysningarna” förvärrats om jag tagit ett glas vin till maten. Därför har jag undvikit alkohol helt och hållet de senaste veckorna. Ingen större förlust förresten.

Vänster hand har varit nästan helt obrukbar i flera år. Nu börjar även högerhanden krångla. Det gör det mesta riktigt besvärligt. Varje gång jag är på återbesök hos läkaren frågar hon ifall jag har problem med överrörlighet, sk ”spastiska” rörelser. Man kan visst få det om man övermedicinerar. Varje gång svarar jag att jag aldrig haft det utan har istället problem med motsatsen, dvs frysningarna. De rörelser jag inte kan kontrollera är skakningarna i vänster ben och vänster hand. Normalt sett inget större problem, utom på nätterna. Inte så lätt att sova när benet vibrerar så att hela sängen skakar.

Skrivandet då? Korta stunder kan det funka. De stunderna blir också allt färre och kortare. Det kan flyta på riktigt bra ett litet tag tills sirapen stelnar och kroppen blir seg. Då blir varje bokstav på tangentbordet en kamp. Är man mitt i något man håller på att skriva blir det lätt så att man vill fortsätta tills det är klart. Straffet blir obönhörligt en kramp i nacke, axlar armar och händer som till slut hindrar skrivandet helt. Enda lösningen är att skriva i etapper. Skriva korta stunder, göra annat och återgå till skrivandet när det funkar igen. Men det tar tid. Inte bara själva skrivandet och att det blir korta stunder. Det blir dessutom massor av feltryckningar som måste redigeras igen. Den här texten tex. har jag skrivit i omgångar. Skrivit, rättat, pausat, återgått till skrivandet igen.

Något som håller mig igång just nu är tillbyggnaden av stugan. Stugan är mitt lilla paradis. Där trivs jag, där finner jag lugnet och närheten till naturen som är en underbart inspirerande miljö att vistas i. Tillbyggnaden är ett konkret projekt med ett tydligt mål. När stugan blir klar ska den ha lite mera bekvämligheter och vara mer handikappanpassad. Då ska jag sitta här och ägna mesta tiden åt att skriva. Resten av tiden leva, bara vara, gå i skogen, njuta… Få se hur jag mår när det är klart. Kanske blir det inte någon tid att njuta. Jag kanske inte blir kapabel att skriva längre.

Det finns två saker jag är rädd för. Det ena är att jag inte ska kunna klara mig själv, att inte kunna klä mig att inte kunna klara toalettbesök och den personliga skötseln själv. Att bli beroende av andra, att inte vara fri. Jag bävar för den dagen. Tyvärr inser jag att den kommer allt närmre. Det andra jag är rädd för är den dag jag inte kan skriva. Att skriva är för mig ett sätt att leva. Det är så mycket jag inte längre kan göra eller har svårt att göra. Men i den värld jag lever när jag skriver finns inget som hindrar mig. Då lever jag med de karaktärer jag skapar i den miljö jag skapar. Där finns ingen Parkinson som hindrar, bara möjligheter.

Ok, nu får det vara nog för den här gången.

Det här inlägget skrevs och publicerades 2012-05-08