Lästa böcker

En grind av mörker av Tony Samelsson




Gud föder alltid höken av Frank Larsen

 

 

Rövarna i Skuleskogen av Kerstin Ekman

  

 

 Illusionisten av John Fowles (1926-2005)

 

 

mini-winsford254.jpgLevande och döda i Winsford av Håkan Nesser

 

  

torrsommar247.jpgEn ovanligt torr sommar av Peter Robinson

 

 

En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz

 

 

Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

 

 

Tiger av Mian Lodalen

 

 

Gå din väg av Johanna Nilsson

 

 

Lilla himlafågel av Joyce Carol OATES

 

 

  Till toppen av sidan  

 

Gud föder alltid höken av Frank Larsen

Gud föder alltid höken” är den andra romanen som Frank Larsen gett ut. Den är självbiografisk och handlar om författarens upplevelser under sin första skoltermin i den lilla hälsingebyn Färila.

Hans mor har återvänt som ensamstående mor till sin hemby, med sin lille son som snart ska börja skolan. Fadern är från Danmark. Skvallret i går snabbt i byn och alla vet nästan allt om varandra. Frank blir kallad för halv-dansken, något som han inte gillar. Folk i byn vet mer om honom, hans mor och hans släkt än han vet själv.

Hans Stockholmsdialekt tycker ”storpojkarna” är alltför oppkäftigt. För att Frank inte ska tro att han är något märkvärdig får han stryk. Detta sätter skräck i Frank så att han går stora omvägar i fortsättningen för att undvika storpojkarna. Men Frank möter också barn och vuxna i byn som blir hans vänner.

När man skriver en berättelse av det här slaget skulle det vara lätt att fastna i fällan att överdriva ondskan, hånet, terrorn och hatet. Det tycker jag inte Frank gör. Han nyanserar beskrivningarna så han får med både de goda och onda människorna. Och även det goda och onda som finns i varje individ.

Det är lätt att fängslas av den lille Franks upplevelser. Jag läste boken med stor behållning. Tycker Frank har ett bra språk och berättar utifrån den lille Franks perspektiv på ett sätt som fångar läsaren.

Kanske beror det på mina minnen från den egna uppväxten i en annan hälsingeby, Los, bara fyra mil från Färila. Det blir många igenkännaden. Franks beskrivningar är träffsäkra. Han beskriver människors sätt att vara, byoriginalen, de goda och de onda, byskvallret och jantelagsmentaliteten. Han beskriver också hemmiljöer med allt ifrån den djupaste misär med alkoholism, våldsamheter och övergrepp till de besuttna som har det lite bättre ställt och som ser sig själva mer värda än andra.

Att alla vet allt om varandra är inte bara av ondo, det utgör även ett socialt skyddsnät som inte bara betyder spott och spe utan även utsträckta hjälpande händer som stöttar när något går snett.

Romanen är ett värdefullt tidsdokument över en svunnen tid och av miljöer som inte finns idag. Det gör att den har en given målgrupp bland vuxna läsare som är intresserad av nutidshistoria.

Jag funderar lite över om den skulle kunna intressera barn och ungdom med tanke på att huvudpersonen Frank är 7-8 år. Kanske… Men bokens omfång, ca 300 sidor kanske är väl stort för en yngre läsare. Men varför inte, en läskunnig och intresserad 8-10 åring tror jag skulle ha god behållning av boken. Men idag finns det väl knappt några barn i den åldern som klarar av att läsa en roman av det här omfånget.

 

  Till toppen av sidan  

Rövarna i Skuleskogen av Kerstin Ekman

Kerstin Ekmans roman “Rövarna I Skuleskogen” kom ut i en första upplaga 1988. Den bok jag har läst är utgiven 1996.

Berättelsen handlar om Kristian Skord. En sällsam figur som lever i gränslandet mellan människorna och de djupa skogarnas djuriska väsen och andeväsen. Vi får följa Skord under hans femhundraåriga levnad. Vad är han? Är han ett troll? Han många avseenden beter han sig som en människa och ser ut som en människa. Men han är inte en människa. Han har egenskaper som inga människor har. Han kan ikläda sig olika djurhamnar vilket får honom att besitta magiska egenskaper.

Han lever ibland människorna ibland och i de vilda skogarna utanför den mänskliga civilisationen ibland. Bäst finner han sig tillrätta bland rövarna i Skuleskogen. Det är en brokig samling misslyckade individer som av olika anledningar flytt den mänskliga gemenskapen och lever i ett utanförskap i de djupa skogarna. Där kan människornas företrädare för lag och ordning inte komma åt dem. Rövarna livnär sig på att göra räder in i människornas byar där de rövar och stjäl mat att äta och dyrgripar som kan omsättas i pengar.

I början av berättelsen får vi lära känna Skord som yngling. Han betraktar människorna på avstånd och blir både nyfiken och avundsjuk på det liv de lever. Försiktigt söker han steg för steg kontakt med människorna. Han blir betraktad som en udda figur men accepterad av de flesta. Han lär känna och blir mycket god vän med några vänner men han får även fiender. Flera av de vänner Skord träffar är unga när de möts första gången. Han återser några av dem på nytt när de är vuxna och när de åldras och dör. Men Skord påverkas inte av tidens tand som människorna. Han åldras inte. Inombords samlar han på sig mängder av minnen och erfarenheter, men utåt sett ser han ständigt ut som en yngling.

Till slut känner Skord både sorg och leda när han försöker minnas alla människor han mött, levt många år tillsammans med och sedan saknat när de gått bort. Skord bär på så många minnen att det blir till en enda röra för honom.

Berättelsen är en skröna där Kerstin Ekman släppt loss fantasin ordentligt. Genom Skords långa levnad får vi följa honom under en lång rad skeenden som placerats in i historisk miljöer från tidig medeltid fram till artonhundratal, eller vad det kan vara.

Författaren kryddar berättelsen med extremt mycket detaljer, många ordrika miljöbeskrivningar, målande beskrivningar av känslor, stämningar, dofter/stanker, ljud och synintryck. Och inte minst aningarna om övernaturliga väsen. Allt det här har två sidor. Visst är det vackert att läsa de nästan poetiska skildringarna av de miljöer och skeenden Skord får uppleva.

Men det blir ofta så mycket att jag nästan storknar. Berättelsen drunknar ofta i alla detaljer. Gång på gång tappar jag tråden. Jag har fått ”tvinga mig” att läsa vidare. Det vackra broderiet står i vägen för själva historien. Det vackra blir det godas fiende. Alla metaforer, utsvävande målerier och det snirkliga broderandet av berättelsen blir tjatigt. Den 430 sidor långa berättelsen skulle kunnat kortas till ca 300 sidor utan att man förlorat något av innehållet. Jag har i flera böcker om skrivande och i skrivarkurser fått lära mig uttrycket ”kill your darlings”, dvs rensa bort onödig text, ibland hela kapitel. Det upplever jag att författaren inte gjort här.

Möjligtvis är jag en alltför ovan läsare så att jag inte hänger med i Ekmans alla turer. ”Rövarna i Skuleskogen” är den första bok av Kerstin Ekman jag har läst till slutet. Jag har tidigare försökt läsa ”Häxringar” och ”Springkällan” men inte lyckats ta mig igenom till slutet. Mina synpunkter gäller enbart denna bok. Det vore förmätet av mig att döma ut henne som författare efter att ha läst en bok och försökt läsa ytterligare två.

Kerstin Ekman har gett ut 30-40 romaner från sin debut 1959 till idag. Hon är en mycket läst och omtyckt författare. Prisbelönt många gånger om. Medlem av svenska Akademin. Med mera.

Kerstin Ekmans skröna får mig att tänka på Karl Johan Vallgrens Augustprisbelönade debutroman ”Den vidunderliga kärlekens historia”. Den handlar om Hercule Barfuss som föds 1813 som döv dvärg, ful och missbildad. Omgivningen förväntar sig att han inte ska kunna leva särskilt länge och att han på grund av sitt utseende ska få leva i ett utanförskap. Det blir istället tvärtom. Han besitter en speciell egenskap. Han kan läsa andra människors tankar. I Vallgrens skröna får vi följa Barfuss under hans livs resa. Han får ett långt och rikt liv. Det blir många sällsamma möten och händelser. Det mest anmärkningsvärda är att kvinnorna faller som käglor för honom. Trots sitt utseende attraherar han de kvinnor han möter och tillfredsställer dem på ett sätt som ingen gjort tidigare.

Så till vida är Skord en parallell. Han ser inte ut som en normal människa, beskrivs inte direkt som vacker. Men någonting är det, Skord tycks ha en förmåga att attrahera unga vackra kvinnor.

Den stora skillnaden upplever jag i drivet i Vallgrens berättelse. Sida efter sida fångar han läsaren och det blir svårt att lägga ifrån sig boken.

För mig är bra författarskap när man kan säga mycket med få ord. Att få läsaren att tycka och känna utan att skriva alltför mycket på näsan. I ”Rövarna från Skuleskogen” tycker jag att författaren gör det motsatta. Berättelsen överlastas med detaljer. Visserligen har hon har en stor förmåga att variera. Men när det blir så mycket så blir det till slut ändå upprepningar. Tycker man om målande och poetiska skildringar, så kan man säkert njuta av språket och detaljerna i sig själva. För mig är litteratur som bäst när man kan njuta av både ett vackert, poetiskt språk och innehållet i berättelsen som sådan.

Men det är väl som med det mesta. Smaken är olika.

2015-03-05

  Till toppen av sidan  

Illusionisten"av John Fowles (1926-2005)

"Illusionisten"av John Fowles (1926-2005) är en stor roman I flera avseenden. Dels omfånget. Den består i pocketversion av 780 tätskrivna sidor utan sidbrytning vid varje nytt kapitel. Totalt 77 kapitel.

Den är också stor såtillvida att den spänner över många viktiga beståndsdelar i våra liv. Frihet, tro, tillit, kärlek, hat, empati, moral för att nämna några ämnen som boken behandlar.

Om jag skulle sammanfatta vad boken handlar om i en mening, vilket är mycket svårt, skulle jag säga att den handlar om att förstå vem man är och att kunna se sig själv så som andra ser på en.

Huvudpersonen Nicholas Urfe växer upp i en emotionellt torftig miljö med en far som är yrkesmilitär och mestadels frånvarande och en mor som lever som ensamstående mor till sitt enda barn. Nicholas är socialt handikappad och skulle varit totalt misslyckad om det inte vore för att han såg så bra ut och hade en så stor dragningskraft på det motsatta könet. Det är detta faktum som ger honom det självförtroende han har. Han går in och ut ur kortvariga relationer, nästan enbart av sexuell karaktär, utan hänsyn till eller förståelse för den flicka/kvinna han möter och överger.

En dag möter han en den unga australiensiskan Alison. Hon väcker känslor hos honom som han inte förstår. Istället för att försöka lära känna henne och förstå vad det handlar om flyr han genom att söka en tjänst på en grekisk ö som engelsklärare.

Där träffar han den förmögne gamle mannen Maurice Conchis. Nicholas bjuds in till Conchis villa och sedan påbörjas ett rollspel som visar sig vara ett psykologiskt experiment med många turer. Nicholas deltar frivilligt och är med på spelet även då han drabbas på flera obehagliga sätt.

Så mycket mer kan jag inte säga för att inte avslöja alltför mycket av handlingen.

Trots sina 780 sidor är det en lättläst och underhållande roman. Den fångar läsaren och fascinerar. Fowles visar flera prov på god berättarkonst med ibland långa utvikningar som är underhållande samtidigt som de ger läsaren kunskaper och insikter. Romanen har en uppbyggnad nästan lite som en deckare där läsaren ges många ledtrådar men även villospår. Varje kapitel är skickligt uppbyggt med stark laddning och ett driv som lockar läsaren framåt. Gång på gång överraskas läsaren av nya oväntade turer.

Den här romanen gavs ut i sin första version 1966 under titeln ”The Magus”. Den blev kultförklarad i USA och gavs ut i Sverige 1968 under titeln ”Mannen som trodde han var Gud”. Fowles var mycket missnöjd med boken och skrev om den. 1977 gavs den ut under titeln ”The Magus – A Revised Version”. På svenska kom den ut 1998 under titeln ”Illusionisten”.

Fowles mest kända verk är kanske ”The Collector”, som kom i svensk översättning 1964 under titeln ”Samlaren” och ”Den franske löjtnantens kvinna” som kom i svensk översättning 1971. Den sistnämnda filmades med Meryl Streep och Jeremy Irons i huvudrollerna.

2014-12-14

 Till toppen av sidan

 

Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser

mini-winsford254.jpgHåkan Nessers senaste roman ”Levande och döda i Winsford” kom ut i år (2013). Håkan Nesser har gett ut närmare 30 böcker medräknat hans debutroman som gavs ut 1993. Nesser skriver både kriminalromaner, novellsamlingar och vanliga romaner.

”Levande och döda i Winsford” är inte en kriminalroman i egentlig mening. Men dramatiken är uppbyggd enligt klassiskt deckarmönster där man bit för bit närmar sig den överraskande upplösningen. Boken inleds med att en kvinna i övre medelåldern anländer till byn Winsford på Exmoor i sydvästra England. Hon har tänkt sig bo i en liten ödsligt belägen stuga i ett halvår. Här börjar frågorna hopa sig. Vem är kvinnan? Vad har hänt som fört henne hit? Vilka planer har hon med sin vistelse? Dessa frågor fångar läsaren redan i första kapitlet. Sedan inträffar saker som skapar nya frågetecken och man vill som läsare hela tiden se vad som ska hända. Boken är onekligen en så kallad bladvändare som fångar läsaren från första till sista sidan.

Det är dock en dyster historia som berättas. Inramningen med Nessers levande skildringar av hedlandskapet i sydvästra England förstärker den dystra bilden. Den ensamma kvinnan som vandrar med sin hund i det ödsliga dimhöljda hedlandskapet är skickligt gjorda bild- och stämningsskildringar. Hans enkla och raka språk förhöjer läsupplevelsen ytterligare.

Uppdaterat torsdag 2013-11-21

Till toppen av sidan

Torrsommar av Peter Robinson

torrsommar247.jpgEn ovanligt torr sommar” är en kriminalroman av den engelske författaren Peter Robinsion.

Innan jag säger något om boken vill jag påpeka att jag, med få undantag, nästan konsekvent undvikit att läsa kriminalromaner. Anledningen är att de flesta deckare är så förutsägbara, då de nästan alltid följer en given mall som hela historien byggs upp utifrån. I mitt tycke så speglar en deckarroman ytterst sällan någon slags realistisk verklighet. Därmed inte sagt att alla deckare är dåliga och att deckargenren allt igenom är dålig litteratur, nej långt ifrån. Men personligen söker jag litteratur som beskriver verkliga händelser, utgår ifrån verkliga händelser eller är fiction som planterats i verkliga miljöer med en realism i skildringen som är så verklighetstrogen att de skulle kunnat vara verklighet. De konstruerade handlingarna i deckarhistorierna är inte vad jag söker för inspiration till mitt eget skrivande.

Med det sagt vill jag också säga att mina omdömen om ”En ovanligt torr sommar” baserar sig på en tunn erfarenhet och kunskap om kriminalromaner. Mina åsikter om boken ska därför också ses som högst personliga. För att inte ”snöa in” i en alltför rigid uppfattning om deckargenren så har jag emellertid tänkt läsa ett par deckare för att ”ge det en chans”. Det här är mitt första försök. :)

Bokens handling utspelar sig huvudsakligen i en liten by i norra England. Det är en by, Hobs End, som evakuerats och satts under vatten i slutet av fyrtiotalet när man dämt upp ett vattendrag i syfte att skapa en reservoar av sötvatten för att förse några närliggande städer med dricksvatten. Under 'en ovanligt torr sommar' torkar dammen upp och den dränkta byn Hobs End blottläggs efter att ha legat dold under vatten i mer än femtio år. En pojke leker bland ruinerna och finner av en tillfällighet ett skelett som ligger begravt i dyn. Sedan rullas historien upp.

Kommissarie Banks får, tillsammans med kriminalinspektör Cobbins, uppdraget att utreda om skelettfyndet rör sig om ett mord eller ej. Om mordet skett i nutid, inom ramen för preskriptionstid eller om det är ett äldre fynd? Uppdraget ter sig i första läget som omöjligt. Hur ska man kunna finna sanningen när så många år förflutit? Går det överhuvudtaget att fastställa hur kvinnan dött? Och om det skulle vara möjligt, hur ska man kunna ens finna spåren efter en tänkbar mördare?

Efter ett systematiskt och ihärdigt arbete lyckas man så småningom fastställa att skelettet är kvarlevorna av en kvinna som försvann ungefär samtidigt med andra världskrigets slut. Banks och kriminalinspektör Cobbins lyckas bit för bit lägga ett pussel som leder dem allt närmare svaret på alla frågor. Berättelsen återges i två parallella spår.

Till toppen av sidan

 

 

 

En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz

”En berättelse om kärlek och mörker” är en biografi av den Israeliske författaren Amos Oz. Författaren skildrar sin egen uppväxt, sin bakgrund i flera släktled och flera sidogrenar i släktträdet. Amos Oz kom till Israel från Ryssland några år före andra världskrigets utbrott. Han undgick därmed de värsta fasorna av judeförföljelsen, inklusive förintelsen, i Europa före och under andra världskriget.

Nästan halva boken är en summarisk skildring av Amos förfäder. Många fascinerande och spännande livsöden fladdrar förbi. Men den summariska skildringen gör läsningen tråkig. Man lär inte känna personerna tillräckligt väl för att de ska bli intressanta. Vissa händelser och livsöden är så intressanta att de förtjänar större plats (kanske egen bok) om de alls ska vara med.  Antingen borde vissa livsöden fördjupas och broderas ut eller också hade det räckt att bara omnämna personerna. Som det är nu blir det ett intetsägande mellanting.

Den stora händelsen som det mesta i berättelsen kretsar kring är moderns självmord. Kring detta har författaren vävt sin berättelse om sin barndom och sin uppväxt. Författaren har ett rakt, enkelt och lättläst språk. Men berättelsen som helhet har en komplex struktur. Det är många hopp i tiden, ideliga utvikningar i sidospår, som i sin tur kan innehålla sidospår.

Amos Oz växer upp som ensambarn i en tragisk, torftig och känslokall familjemiljö med föräldrar som är självupptagna, ältar sina personliga tillkortakommanden i livet. Sonen, Amos, försöker man göra till något slags idealvarelse som man kan stoltsera med i sin akademiska umgängeskrets. Modern, som under större delen av Amos uppväxt lider av mental ohälsa, kan dock under sina friska perioder visa sonen sin kärlek.

Umgänget utanför familjekretsen är en akademisk värld där utbildning och akademiska meriter värderas högre än allting annat. Familjen och dess umgängeskrets lever i en slags fiktiv värld isolerade från de verkliga skeendena. Amos observerar vad som sker men deltar inte i det verkliga livet.

Ett intressant parti i boken är skildringen av den Israeliska nationens tillkomst och dess första omtumlande år. Författaren uppfostras i sann patriotisk anda och lär sig betrakta Palestinierna som mördare, terrorister och fiender, vilket i hans och alla nationalistiska israelers ögon rättfärdigar förföljelsen och fördrivandet av palestinierna från sina hem, samhällen och landområden. Under den nya nationens första tid uppstår flera konflikter och incidenter där både Israeler och Palestinier begår övergrepp mot varandra. Vid ett tillfälle när palestinier ska fördrivas från ett samhälle (eller flyttas som det officiella uttrycket är) sker en massaker där hundratals civila palestinier mördas på ett bestialiskt sätt. I israeliska medier återges händelsen som en ”skärmyttring” med beväpnade palestinska grupper.

När Amos växer upp ökar dock hans insikt om vad som verkligen sker och har skett och han tar avstånd från de illdåd som begås av Israeler, sanktionerade av den israeliska statsapparaten, mot det palestinska folket.

Som förklaring pekar Amos Oz på det fruktansvärda lidande som det judiska folket fått utstå under andra världskriget. De judar som invandrat från Europa och överlevt förintelsen drivs av ett starkt revanschbegär. Både dessa och judar som invandrat från andra delar av världen är trötta på att betraktas som offer och svaga stackare som man ska tycka synd om. Man längtar efter att få visa styrka och ser i staten Israel en möjlighet att bevisa för omvärlden att judarna är stolta, starka och kan klara sig själva. Många ”hökar” ser sin chans och gör blixtkarriär inom den unga och nybildade nationen. För den som vill utöva makt finns många karriärvägar inom den Israeliska statsapparaten. Dels inom armén men även som politiker.  

Boken, i pocketversion, omfattar hela 573 sidor. Titeln säger att det ska handla om Kärlek och mörker. Tyvärr så består de 573 sidorna mest om mörker.  

Amos Oz föreslås som nobelpristagare av vissa. Nja, enligt min mening kan knappast denna bok vara meriterande.

2013-10-10

 

Till toppen av sidan

 

Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

”Morgon i Jenin” är en skildring av en palestinsk släkts öden under fyra generationer. Berättelsen tar sin början strax efter andra världskrigets slut, i samband med att staten Israel bildas.

Bokens karaktärer är fiktiva, men de har placerats i ett händelseförlopp där verkliga historiska händelser beskrivs. Några av de händelser som återges är:

Bildandet av staten Israel 1947-48

Palestinier som bor inom den nya statens gränser fördrivs till flyktingläger på Västbanken och Gazaremsan.

Sexdagarskriget 1967

Israel ockuperar västbanken och Gaza-remsan föser samman palestinierna på ännu trängre områden.

Israels anfall på Libanon 1981

Flyktingläger utplånas i södra Libanon och de flesta som bor där dödas. Lägren påstås vara utbildningsbaser för palestinska terrorister. Kulmen på angreppen är när bostadsområden vid Beirut angrips och massmord på kvinnor och barn begås.

Utrensningen i Jenin 2002

I jakten på terrorister dödar Israelerna hundratals personer i Jenin. De flesta är män, men även kvinnor och barn finns bland offren.

Berättelsen är ett mycket angeläget tidsdokument eftersom den beskriver Israel/Palestina-konflikten ur ett perspektiv som sällan eller aldrig återges i västmedia. Den beskriver de fasor och övergrepp som Israel utsätter det palestinska folket för. Händelser som man har läst och hört om under årens lopp. Trots västliga nyhetsmedias pro-Israeliska vinkling, har man förstått och känt med det palestinska folket som utsatts för en organiserad stark krigsmakts statsterror under årens lopp. Mot dessa övergrepp ter sig dåden utförda av desperata arabiska självmordsbombare som en droppe i havet.

Boken är en kärleksfull berättelse om människor som du och jag, av kött och blod, som lever, älskar, arbetar och roar sig så gott det går, hopträngda i flyktinglägren i sitt eget land som ockuperats av Israel. De strävar för att skapa en så dräglig tillvaro som möjligt trots den misär och den skräck de ständigt tvingas leva under. De lever under ständig bevakning av tungt beväpnade Israeliska soldater som finns utplacerade i vakttorn för att kunna övervaka flyktinglägren. De förnedras vid de många gränspassager de måste passera för att ta sig mellan sina bostäder och sina arbetsplatser. Detta gäller främst män och unga pojkar. De är utlämnade till soldaternas godtycke där de helt oprovocerat kan tvingas klä av sig nakna för att kroppsvisiteras, de kan tillfångatas för att förhöras. Sådana förhör kan pågå i flera dagar och veckor tills de slutligen släpps svårt sargade av den tortyr de fått utstå. Inte sällan ”försvinner” personer för alltid under sådana förhör. De som lever i flyktinglägren är inte skonade. Vid återkommande tillfällen gör israeliska militärtrupper räder in i lägren i jakt på sk ”terrorister”. Man går från hus till hus och tillfångatar män och pojkar. Många av dessa dödas på fläcken. Stridsvagnar beskjuter enkla bostäder byggda av lera och plåt. Bulldozers mejar ner hela kvarter av byggnader där de som råkar befinna sig i byggnaderna begravs levande.

Trots de vidriga omständigheter palestinierna tvingas leva sina liv under, försöker de bevara sin värdighet och sin mänsklighet. Men visst påverkas de av att ständigt leva under en rädsla och skräck för att kunna bli dödad.

Ett exempel taget ur boken är då huvudpersonen, Amal, berättar för sin svägerska, Fatima, om några mindre lyckade förhållanden/kärleksaffärer hon haft med amerikanska män. Fatima svarar för att trösta:

Jag tror att de flesta amerikaner inte älskar som vi älskar... …de lever i de trygga ytliga delar som sällan tvingar ut de mänskliga känslorna på de djup där vi vistas.

…den skräck vi upplevt är något som väldigt få västerlänningar någonsin kommer att uppleva. Den israeliska ockupationen utsätter oss redan som unga för våra egna känslors ytterligheter, tills vi inte berörs av någonting förutom det mest extrema.

Antagligen kan vi aldrig fullt ut förstå hur det palestinska folket har det. Men den här boken ger en viss insikt i hur livet ter sig för det palestinska folket. Den berör verkligen läsaren.

 2013-08-04

 

Tiger av Mian Lodalen

”Tiger” är nr tolv i raden av böcker som Lodalen gett ut eller medverkat i utgivningen av. Den kom ut 2010 och är hennes andra helt självbiografiska bok. Den första var ”Dårens dotter” som gavs ut 2008. Lodalen är kanske mest känd som samhällsdebattör och förkämpe för homosexuellas rättigheter och lika värde.

I ”Tiger” får man följa den lilla tjejen Connie i de tidiga tonåren. Hon får växa upp i ett fosterhem i total i total avsaknad av omsorg och kärlek från vuxenvärlden. Hennes fosterföräldrar försöker inte ens dölja att de tagit sig an henne bara för de bidrag de får för att upplåta sitt hem för henne. Då ingen vuxen bryr sig om henne tvingas hon ta vara på sig själv på egen hand.

Som för alla ungdomar i Connies ålder handlar livet om ett sökande efter sin identitet. Inom sig känner hon sig liten rädd och osäker. För att överleva bygger hon en tuff fasad utåt. Hon vågar säga emot och ifrågasätta vuxenvärlden på ett sätt som få andra. Det imponerar på kamraterna men bland de vuxna i lärarkollektivet på skolan blir hon snabbt klassad som konstig och ett hopplöst fall.

Connie söker sig till ett kamratgäng där hon finner respekt, empati och förståelse. Kamratgänget ger henne en tillhörighet, en slags trygghet. Aktiviteterna i kamratgänget handlar mycket om snatterier, småstölder och att revolter mot vuxenvärlden i allmänhet. Livets höjdpunkter blir vilda fester med fylla knark och sniffning. Vissa i kamratgänget, både tjejer och killar, drar sig inte för att utföra sexuella tjänster till a-lagarna i utbyte mot sprit. Tillsammans med sina vänner upptäcker och utforskar Connie sin egen sexualitet.

En dag inträffar något som gör Connie livrädd. Hon blir hopplöst förälskad i, Anna, en av de snyggaste tjejerna på skolan. Hon har uppfostrats i kristen anda och lärt sig att homosexualitet är något fult och förbjudet, ja rentav straffbart. Hon förnekar och förtränger sina känslor för sina kamrater men även inför sig själv. Så småningom upptäcker Connie att hennes känslor för Anna är besvarade och de inleder ett förhållande. Men Connie förstår att hon måste dölja sitt förhållande till Anna för sina kamrater och hon blir en mästare på att ljuga och komma med undanflykter.

Kärlekshistorien mellan Connie och Anna är en vacker kärlekshistoria, så fin som kärleken någonsin kan bli mellan två människor som älskar varandra. I förhållandet till Anna får Connie för första gången i sitt liv uppleva ömhet, närhet och kravlös kärlek. Det berättas finstämt och vackert och kontrasterar starkt mot det sjaskiga vilda festliv hon lever i övrigt.

Mian berättar med en rak och enkel prosa. Det blir aldrig tråkigt och det är lätt att följa med och känna sympati för den lilla tjejen som tar sig fram i livet och hävdar sig väl trots sina dåliga förutsättningar. Bokens handling har det starkt driv som gör det svårt att lägga den ifrån sig.

Drivet i berättelsen är dels frågan. Hur ska kärlekshistorien mellan Connie och Anna sluta? Och dels frågan. Ska Connie lyckas hemlighålla sin sexuella läggning eller kommer kamraterna att avslöja henne? Och vad händer i så fall?

 

 

 

Johanna Nilsson – Gå din väg men stanna

Boken är självbiografisk. Den handlar om Hannas (Johanna Nilsson) ätstörningar och hennes kamp för att fungera trots de allvarliga bulemiproblem hon har. Hon beskriver resan från utskrivning av droger från den ena psykdoktorn efter andra till att försöka trappa ned drogberoendet och att leva ett så normalt liv som det går. Så småningom konstaterar man att hon lider av borderline vilket gör det någorlunda enklare att behandla och tackla sjukdomen.

Det jag som läsare imponeras mest av är att hon trots sina allvarliga problem, som hon brottats med sedan barndomen, lyckas producera det ena bokmanuset efter det andra. Dessutom klarar hon att promota sina utgåvor med intervjuer, mässdeltagande och föreläsningsturnéer. Från 1996 till 2011 har hon givit ut imponerande 16 st (!) böcker.

Boken är en stark skildring, öppenhjärtlig, utelämnande och skriven med en rak enkel men mogen prosa. Jämfört med en av hennes tidiga utgåvor är det bara att konstatera att Johanna har utvecklats enormt som författare. Med den här boken platsar hon lätt i den högsta divisionen av svenska författare.

2012-04-18

 Lilla himlafågel av Joyce Carol OATES

Jag har inte läst något av Oates tidigare så den här boken blev en ny bekantskap för mig.

Countrysångerskan Zoe Kruller hittas mördad av sin son Aaron. Både hennes man och hennes älskare blir misstänkta. Den första delen av boken berättas ur elvaåriga Kristas perspektiv. Hon är dotter till Eddy Diehl, Zoes älskare som blir misstänkt för mordet.

Den andra delen berättas ur elvaårige Aarons perspektiv. Handlingen utspelar sig i det lilla samhället Sparta där alla känner varandra. Det skapar förutsättningar för intriger, skvaller och ryktesspridning som skapar laddning och dramatik i möten mellan människor som misstror och tittar snett på varandra.

Boken Lilla himlafågel är en stor bok, både till sidomfång (nästan femhundra sidor med tät liten text) och till sitt innehåll. Eller är det en stor berättelse? Jag har svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka. Å ena sidan är det en skickligt byggd intrig med många detaljer som går in i varandra. Uppbyggt lite som en deckare, men till skillnad från de traditionella deckarförfattarna väver Oates in mycket mera och längre detaljbeskrivningar av miljöerna och människorna.

Det är just dessa detaljer som får mig att tveka i mitt omdöme. Det blir lite för mycket av det goda. Handlingen drunknar i alla vackra miljöskildringar. Man tappar lätt tempot i läsningen. Okej, jag är ingen van läsare och därför har jag svårt att hänga med i den här typen av ”övertunga” och ordrika skildringar. På något sätt tycks det här vara ett amerikanskt fenomen. Man kan nästan tro att författarna får betalt per sida eller ord de lyckas producera. .

Ett stort plus dock till Oates språk. Jag tycker om det. Det är ett vackert, nästan poetiskt bildspråk. Jag kan njuta bara av hennes formuleringar.

Ex. ”Problemet frätte på våra liv likt djupa gropar med rost i vraken efter övergivna fordon. Problemet sög ut all glädje ur våra liv.” ”När jag lämnade Sparta var luften fuktig och här och där låg det dimbankar men jag kunde ändå i bilens backspegel se ljusen i Sparta där de likt en avlägsen galax mot natthimlen glittrade och glänste på de kala kullarna, ända tills de doldes av dimman och gled allt längre bort och försvann utom synhåll.

2012-06-06

Till toppen av sidan