Fat av blå keramik

Textutdrag ur boken - det första kapitlet

Begravning

En kvinnlig keramiker från Skåne träffar sitt livs kärlek på Kiviks marknad på 50-talet. Hon följer honom till Dalarna där han senare överger henne och två små barn. Utvecklingsroman (feel-good)

Huvudperson: Ellen Sandström

keramik.jpg

 

Det här är en direkt fortsättning på boken ”När tiden finns” som slutade med att Mia avled i sin cancersjukdom. Huvudpersonen Ellen sörjer sin dotter tillsammans med mor Hilda och barnbarnet Lisa. I sorgen kommer hon mycket nära Lisa. Under många långa samtal berättar hon om sitt innehållsrika liv för Lisa.

Vi får ta del av hennes berättelse om hur hon möter sin stora kärlek Axel, hur hon följer honom från Stubbaröd på Österlen till Björksveden i Dalarna. Och vi får höra henne berätta om hur han överger henne och hur hon kämpar för sin egen och sina barns överlevnad. Hon kämpar mot fördomar, skvaller och förtal i en bygd där hon med sin skånska dialekt ses som en avvikande utböling.

Ända sedan barndomen har hennes stora intresse varit keramiken. Det som från början var en hobby blir så småningom hennes levebröd. Ellen som har tappat livslusten i sorgen efter sin dotter, återfår den när hon når framgång och berömmelse för sin keramik. När hon börjar se ljust på tillvaron inträffar återigen något som hon med bara en hårsmån klarar sig ifrån med livet i behåll. På nytt knäcks hon och är bara en spillra av sitt forna jag. 

Kommer hon att kunna resa sig på nytt? Och kommer hon någonsin att få återse sin Axel?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Textutdrag - Första kapitlet:

Begravning

Det skulle bli begravning i Tallnäs gamla träkyrka. Ellen Sandström stod utanför kyrkan i kretsen av sina närmaste och väntade på klockringningen. Trots sin ringa längd stod hon där som den naturliga auktoritet som de närmast sörjande vände sig och sökte stöd hos i sin förtvivlan och saknad efter den avlidna Mia Sandström. Mia hade efter en tids cancersjukdom inte längre lyckats kämpa emot längre och hon hade gått bort, alldeles för tidigt, bara trettioåtta år gammal. Mia var Ellens yngsta dotter och trots att hon själv kände en djup sorg stod hon där som en orubblig klippa och tröstade de andra. Hon gav en klapp på ryggen, kramade om och talade lugnande ord till de närmast sörjande som stod omkring henne. Barnbarnet Lisa, Mias enda dotter, stod lutad mot Ellen och grät. Lisa som var huvudet längre än sin mormor böjde sig ner för att söka tröst hos. Det var en svår stund för henne. Hon hade förlorat sin enda förälder, som varit mer som en kamrat, en storasyster, än mor för henne. Ellens tröstande ord och en klapp på ryggen lugnade henne. Alldeles intill stod också Ellens äldsta dotter, Eva, med sin man Daniel och sina två döttrar, Karin och Eva-Lena och Daniels dotter Sanna. Ellens gamla mor Hilda från Stubbaröd fanns också där.

Vädret var gråmulet och det var sex minusgrader. Marken täcktes av ett decimetertjockt snötäcke. Ellen såg Wille Nordh stå borta vid grinden och huttra. Hon hade önskat att han funnits intill dem eftersom hon såg honom som nära vän och en del av familjen. Han hade varit den Mia älskat och han fanns vid hennes sida när hon stilla somnade in.

De övriga begravningsgästerna hade redan så sakta börjat gå in i kyrkan för att ta plats. Några kom fram, tog i hand, sa några ord och beklagade sorgen. De övriga nickade deltagande mot dem innan de trädde in genom kyrkporten. Det var barn- och ungdomskamraterna Louisa, Ann-Mari och Britt. Det var grannar och vänner från Björksveden. Det var några av Ellens vänner i byalaget där Ellen deltog lite sporadiskt. Det var också arbetskamrater till Mia från det stora konsultföretaget Data Pros regionkontor i Dalarna. Företagets VD Bernhard Callengren hade rest upp till Björksveden tillsammans med två chefskolleger från Stockholmskontoret för att närvara vid begravningen. Sist i raden kom Wille. Ellen såg på honom med en trött blick och när han sträckte fram sin hand tog hon den mellan båda sina händer.

På vägen utanför stengärdsgården som omgärdade den lilla kyrkogården runt kyrkan, stod en grå bil med tonade glasrutor. Det gick att skönja att en man satt bakom ratten men ingen av begravningsgästerna visste vem mannen i bilen var.

Kyrkklockorna började ringa. I samma stund hördes orgelmusik inifrån kyrkan. Ellen och hennes närmaste började sakta gå in och sätta sig ned längst fram till höger i kyrkan. I ögonvrån såg Ellen att Wille satt på fjärde raden till vänster. Sist av alla kom någon och satte sig längst bak. Ellen vände sig om för att se vem det var. Det var en lång man med alldeles vitt hår, klädd i en lång svart rock. Mannens ansikte skymdes av ett par storväxta män som satt ett par rader framför så hon kunde inte se vem han var. Hon fick ändå en känsla att det var något bekant över mannen.

Framme vid altaret stod den vita kistan. Kistdekorationen av blodröda rosor och brudslöja täckte hela kistlocket. Runt kistan låg kransar och buketter. Blomsterprakten var imponerande, men Ellen slogs av tanken att det hade varit mycket bättre om Mia fått dessa blommor medan hon levde. Hon tänkte på hur mycket dottern älskat vackra blommor och blomsterarrangemang.

När orgelmusiken tystnat spelades psalm 98 och besökarna sjöng med. Efter psalmen var det nästan alldeles tyst i kyrkan. Någon harklade sig och någon snyftade stilla. Prästen kom in och ställde sig vid kistan. Han inledde begravningsceremonin med att hålla ett griftetal och läsa några bibelord. Sedan läste han en bön.

Så spelades psalm 297 ’Härlig är jorden’ och därefter läste prästen bönen fader vår och en välsignelse över kistan.

Bernhard Callengren gick fram och bugade sig lätt vänd mot kistan. Han höll ett tal där han framhöll hur omtyckt Mia hade blivit i hela företaget på mycket kort tid. Vilken enastående begåvning hon varit och vilken framtid hon skulle ha haft i företaget. Han avslutade med att konstatera hur tragiskt det var att hon ryckts bort vid så unga år och att det var en stor förlust för företaget. Han uttryckte slutligen den djupa medkänsla med familj, släkt och vänner han kände över att de förlorat en sån fantastisk, kär och varm vän. Efter talet sjöng man psalmen, 56 ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”.  Musiken tystnade och prästen bjöd begravningsgästerna att komma fram och ta ett sista farväl av den avlidna. De sörjande gick fram en och en till altaret och tog farväl genom att sakta gå runt kistan. Några böjde lätt på huvudet, några stannade och lade en blomma på kistan och andra sade några korta avskedsord. Ellen kände det som om någon betraktade henne bakifrån och vände sig bakåt flera gånger under begravningsceremonin. När hon vände sig om kunde hon skönja mannen längst bak i kyrkan. Hon såg aldrig hans ansikte men hon noterade att varje gång hon vände sig om, tittade han hastigt ned i pslmboken som han höll framför sig.

Eftersom Mia skulle kremeras så stod den vita kistan kvar inne i kapellet även när gästerna lämnade kyrkan. Som avslutning på ceremonin spelades Carole Kings ”You´ve got a friend” på kyrkorgeln. Därefter började gästerna resa sig och gå ut. När Ellen och hennes närmaste reste sig för att gå ut fanns inte längre mannen med den svarta rocken kvar i kyrkan.

Alla gäster var inbjudna till en minnesstund med lättare förtäring hemma hos Ellen i Björksveden efter begravningsceremonin. Callengren kom fram till Ellen utanför kyrkan, tog henne i hand och tackade för sig och för Data Pros räkning.

”Vi måste tyvärr tacka för oss och åka tillbaka mot Stockholm. Andra plikter kallar. Jag måste också få tala om för er hur tacksamma vi är för den tid vi haft förmånen att ha er dotter som medarbetare och vän. Jag beklagar djupt den stora sorg som drabbat er. Vi sörjer också men jag tror inte jag kan föreställa mig hur det är för er som mor förlora en älskad dotter.”

”Tack för dom fina orden. Det är ett litet ljus i mörkret att se alla goda människor som hon fått ha omkring sig medan hon levde.”

Även arbetskamraterna från Borlängekontoret tackade för sig och åkte hemåt.

 

Middagsgästerna förflyttade sig i en procession av bilar som långsamt rullade mot Ellens stuga. När de kom fram svängde de upp mot gården och parkerade i en lång rad på gårdsplanen och uppfarten mot det lilla röda huset. Under värdig tystnad steg gästerna ur bilarna, gick in i huset och i köket.

Buffématen var upplagd på fat och i skålar på ett bord mitt på golvet i det stora köket. Vid ändan av bordet stod tallrikar, glas och bestick. Allt var förberett så gästerna hade bara att ta för sig av maten. Mor Hilda och Gunni från Persgården hade varit till ovärderlig hjälp för Ellen vid iordningställande, dukning och förberedelser. Gästerna tog varsin tallrik och började lägga på av de olika rätterna. De gick in i vardagsrummet, husets största rum, satte sig till bords och började äta. Det var sen eftermiddag och de flesta hade inte ätit sedan frukost så maten var välkommen.

Det var ett tjugotal personer totalt som satt vid borden i Ellens vardagsrum. Till att börja med var det en tryckt dämpad stämning i rummet. Endast lågmälda samtal hördes mellan gästerna. Allteftersom gästerna styrks av lite mat och dryck lättade den tunga sorgsna stämningen och ljudnivån steg. Bordsgrannar som inte kände varandra väl bekantade sig med varandra genom att tala om hur man känt Mia. Små episoder berättades om henne, hur man upplevt henne och vilken fin människa hon varit. Så småningom blev det alltmer lättsamma historier och spridda skratt hördes här och där.

Ellen satt centralt placerad vid det längsta bordet. Bredvid henne satt prästen som förrättat begravningen. Hon satt allvarlig och spänd och konverserade artigt men lite stelt med prästen. Wille satt en bit därifrån och betraktade henne. Då och då såg hon åt hans håll och hon kände en varm medkänsla i hans blick. Han satt bredvid en av hennes grannar som lät sig väl smaka av både maten och spritdryckerna. Grannens intag av spriten hade lättat på humöret så att han pratade högljutt och skämtade glatt. På prästens vänstra sida satt Lisa. Hon såg sig omkring med ängslig blick och såg besvärad ut. Hon deltog inte i samtalen utan verkade mest se ut att önska sig bort från minnesstunden. Plötsligt reste sig Wille och gick ut och en stund senare gick Lisa.

 

Wille stod på verandan vid entrén, lutade sig mot räcket och drog in den kalla vinterluften med ett djupt andetag. Dörren öppnades bakom honom. Han vände sig om. Det var Lisa som kom ut. Hon lade sina armar i kors och drog upp axlarna.

”Hej Wille. Det var kallt här ute, men friskt och skönt.”

”Hej. Ja, jag var tvungen att få lite frisk luft.”

”Jag förstår inte hur dom kan sitta därinne och skratta när mamma är död.”

”Jag känner som du. Men om vi människor inte hade den förmågan skulle vi bli tokiga. Livet går vidare, vi måste kunna glömma för att gå vidare. Men jag har också svårt att skratta när Mia inte finns mer.”

”Jag trodde jag levde mitt eget vuxna liv och var oberoende. Men det är så tomt utan mamma. Hon var mer än mamma för mig. Vi var ju som två livskamrater.”

”Hon betydde mycket för mig också, fastän det var flera år sedan vi var tillsammans.”

De stod sida vid sida och blickade i fjärran med tom blick rakt fram.

”Jag bara tänker på mamma hela tiden.

”Hur går det med ditt ex-jobb?”

”Inte bra alls. Den här veckan har det inte blivit mycket gjort. Det har varit omöjligt koncentrera sig på pluggandet den sista tiden, både före och efter mammas död. Jag kan inte låta bli att tänka på henne när jag går i den tomma lägenheten.”

”Skulle du inte lämna in en delrapport snart?”

”Jovisst, men jag ligger efter så nu vet jag inte hur det ska bli.”

Hon började snyfta så hon skakade, både av gråt och av att hon frös. Wille tog ett steg mot henne och omfamnade henne.

”Jag saknar också Mia så mycket.”

Hon lade sitt huvud mot hans axel och grät stilla.

”Jag skulle vilja komma bort ett tag från allt och vara för mig själv. Rensa huvudet, teckna och måla lite. Det har jag inte gjort på länge nu. När jag målar blir jag så lugn, det är den bästa avkoppling jag vet. Så borde jag försöka koncentrera mig på pluggandet när jag får tid och lust. Men det är så svårt när man går runt i sin lägenhet där allt påminner en om mamma.”

”Du kanske skulle ta och låna min stuga. Där skulle du i lugn och ro kunna koppla bort vardagen och tänka på plugget.”

”Ja, vilken dröm det skulle vara. Nej, jag måste reda upp en massa. Lägenheten ska sägas upp. Jag har inte råd att bo där ensam. Sen måste jag försöka få fatt på någon studentbostad i Uppsala.”

”Men jag menar allvar. Du kan få ha stugan för dig själv om du vill. Det andra kan vänta så länge, jag kan hjälpa dig om du vill när det ska ordnas.

”Det var snällt av dig. Men inte kan jag köra ut dig från stugan.”

”Inga problem. Jag hinner ändå inte vara där mer än på helgerna. Dessutom är det inte varje helg som jag hinner vara där, så det är ingen uppoffring för mig. Om det vore till hjälp för dig så skulle jag bara vara glad.”

”Tack, vad snäll du är. Det kanske vore en bra idé, jag ska tänka på det.”

”Ja gör det. Men kom nu så går vi in, du fryser.”

 

Ellen såg upp när Wille och Lisa kom in. Det påminde henne om när hon sett Wille och Mia tillsammans.

’Så lik sin mamma hon är’, tänkte hon.

De hade kommit till dessert med tårta och kaffe. Stämningen hade lättat betydligt. När de flesta satt med tomma fat reste sig prästen upp och höll ett kort tal. Han vände sig särskilt mot Ellen och Lisa och talade om att livet hade många prövningar men Jesus fanns till hands och gav tröst för den som behövde. Så tackade han för allt och beklagade att han var tvungen att lämna sällskapet. Därefter gick han. Några av gästerna tackade för sig och gick. Andra samlades i små grupper och samtalade. Någon konstaterade hur roligt det var att se alla samlade men att det var tråkigt att det behövdes en begravning för att det skulle ske.

Efter middagen dröjde sig Wille kvar och hjälpte till med att plocka undan stolar, fälla ihop och ställa borden mot en vägg i stora rummet så det blev plats att sitta i soffan vid soffbordet. Lisa och Hilda tog hand om disken ute i köket. De skulle stanna hos Ellen över helgen men Mias syster Eva, hennes man Daniel och döttrarna Karin, Eva-Lena och Sanna tackade for sig och for hemåt.

 

Lisa och Hilda dukade av och började diska glas och finporslin. Wille och Gunni från Persgården hjälptes åt med att ta bort de avdukade borden. När allt var klart gick Gunni hem till sig. Med tröttas tunga steg gick Ellen in till vardagsrummet och sjönk ned i soffan. Hilda och Lisa fortsatte plocka i köket. Wille började tänka på att fara hemåt och tittade in i vardagsrummet för att ta farväl av Ellen. Han stannade till i dörren och såg henne sitt ensam i soffan och bara se rakt fram. Ögonen var helt tårdränkta. Då och då torkade hon tårarna med en vit näsduk.

Det var första gången efter Mias bortgång som Ellen kunde gråta och släppa fram sorgen och känslorna.

”Hur är det Ellen?”

”Det känns så fel. Mia hade så mycket kvar av livet. Hon skulle ha överlevt både mig och mamma Hilda. Men nu är det som det är, nu är det över, nu är allt bara tomt. Det känns som en bit av mig är borta, jag vet inte hur jag ska orka fortsätta.”

Tårarna rann nerför hennes kinder. Wille gick in i rummet och satte sig i soffan bredvid henne.

”Har du gråtit mycket?”

”Jag har inte gråtit alls förrän nu. Fastän jag visste vad som var att vänta redan i höstas blev jag först förlamad. Sedan var det så mycket att ordna med så det fanns inte tid att tänka. Nu när allt är över sköljer känslorna över mig.”

Wille lade handen på hennes axel för att trösta. Hon fattade den och lade den mot sin kind.

”Du är så fin Wille. Du var bra för Mia.”

”Jag var inte så bra som jag önskade. Jag fanns inte hos henne så mycket som jag hade önskat.”

”Men du fanns till. Det var viktigt för Mia, bara att veta att det fanns män som du, att alla män inte var som de hon råkat ut för.”

”Men jag hade önskat vara mer för henne. Hon är den som betytt mest även för mig.”

”Det är inte ditt fel att hon var så envis och hela tiden ville bevisa hur duktig hon var.”

”Det var snällt sagt.”

”Lisa skulle också behöva någon som dig.”

”Hon finner säkert någon. Det brådskar inte.”

”Ja jag hoppas det, men jag är inte säker. Hon har nog för höga krav, både på sig själv och sin omgivning. Hon är ängslig och ensam och skulle behöva någon nära vän.”

”Vem var den långe mannen i den svarta rocken? Kände du igen honom?”

”Jag vet inte säkert men jag tror det var Axel, Mias pappa. Jag visste inte ens att han levde.”

”Du vet inte ens var han bor?”

”Nej. Sist jag hörde något från honom var för trettionio år sedan när jag skrev under överlåtelsepapperen för gården efter Karolina. Då såg jag ett brev från Axel med poststämpel Falkenberg. Men det var evigheter sedan.

”Ville du träffa honom?”

”Kanske, men han har hållit sig undan så länge så det kan få vara detsamma. Men det är klart, om han ändå var här så hade det varit intressant att höra vad han hade att säga. Men han är tydligen så rädd att träffa mig att han kommer och smyger in i kyrkan och smyger iväg.”

”Varför tror du han håller sig undan?”

”Han skäms väl antar jag. Han var alkoholist och jag tror att han insåg att han inte var bra för mig och flickorna, det var därför han stack. Egentligen fanns det inget ont i honom, han kunde bara inte hantera spriten.”

”Hur gammal är han?”

”Få se nu, han är född nittonhundratjugofem så han borde var över sjuttio nu.”

 

När Hilda och Lisa plockat av bordet, torkat och städat av och fyllt en diskmaskin kom de och satte sig i vardagsrummet. Ellen tände ett ljus som stod på bordet. De satt tillsammans i det dunkla skenet och samtalade om sina minnen av Mia. Det var olika episoder, småsaker och ljusa positiva minnen som hade med Mia att göra.

Klockan var halv åtta när Wille for hem till sig. Han hade erbjudit sig att hjälpa Lisa med att sälja lägenheten i Knivsta. Hon skulle kolla upp om det fanns något enkelt studentrum att hyra den knappa termin hon hade kvar av sina studier. Det brukade alltid finns småannonser över rum att hyra på anslagstavlorna på universitetsområdet i Uppsala. Lisa hade dessutom bestämt sig för att låna Willes stuga kommande vecka. Hon skulle titta förbi hos Wille på söndag kväll för att hämta nyckeln. Lisa hade tänkt stanna hos Ellen under veckan, men nu när Hilda var här så hade Ellen ändå sällskap och hon kände att hon behövde arbetsro för att kunna göra klart sitt ex-jobb.  

Till toppen av sidan