Blodsband

Textutdrag ur boken - första kapitlet

 Prolog

Boken handlar om vänskap och om händelser som inträffade sextio-sjuttio år bakåt i tiden och får ödesdigra konsekvenser i nutid. Det innehåller fiffel, ohederliga skogsaffärer och anstiftan till mord, arvstvist, en kvinna som anlägger mordbrand i sitt föräldrahem, misshandel och glödande kärlek. Relationsroman.

Huvudperson: Lisa Sandström

 

framsidaeld.jpg

Lisa Sandström är en ung ambitiös yrkeskvinna med anställning som affärsjurist på det internationella företaget Unicore. Hon bor i Uppsala men har kvar starka band till sin barndomsmiljö i en liten by uppe i Dalarna. Eftersom Lisas båda föräldrar är döda, har mormor Ellen kommit att bli hennes fasta punkt i livet. En annan person som Lisa får allt starkare band till är Wille, mammas stora kärlek.

Den här berättelsen börjar när Lisas mormor ber om hjälp att reda ut något som riskerar rasera hela hennes tillvaro. Ellen har fått veta att en för henne helt okänd kvinna hävdar att hon äger den gård som Ellen ärvt fyrtio år tidigare. Den gård som hon sedan dess bott på och brukat.

Problemen hopar sig ytterligare när Lisa blir varslad på sin arbetsplats. Trots hotet om uppsägning hängande över sig, tar hon sig an ett utredningsuppdrag som medför flera företagsbesök och arbete i Dalarna. Wille erbjuder henne att använda hans fritidshus både för sitt arbete och för efterforskningarna för att rädda mormors gård.

När Lisa börjar sitt sökande efter dokument som stödjer Ellens äganderätt till gården, uppdagas märkliga samband och mörka händelser, långt tillbaka i tiden, som kommer att påverka Lisas framtid. I sitt sökande får hon stöd av Wille och vänskapen till honom fördjupas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Textutdrag ur boken - Prolog

Björksveden - Vårvintern 1929

Arbetsdagen nalkades sitt slut för den ensamme skogshuggaren. Lätta snöflingor började falla och den bitande kylan hade mildrats en aning. Ifall snöfallet skulle tillta var det nog säkrast att börja dra sig hemåt. Huggaren spände sin trogne följeslagare, Tapper, för timmersläden. Det fick bli det sista timmerlasset för dagen. Han pulsade fram till tallen där han ställt yxa, såg, barkjärn, timmersaxar och en ränsel som hade innehållit dagens matsäck. Han tog av sin filthatt och kliade sig i nacken. Skinnhandskarna, som åkte av så fort han behövde få bättre grepp om redskapen, låg i snön bredvid ränseln. De valkiga händerna var smutsiga och kladdiga av kåda. Läderkängorna och vadmalsbyxorna var genomblöta. Svetten lackade på ryggen och linnet innanför arbetsvästen och ylletröjan var genomblött. Det gällde att hålla igång, aldrig vara stilla någon längre stund. Då skulle kylan obönhörligt bita sig ända in i märgen.

Huggaren var i sin krafts dagar. Därför orkade han också med långa hårda dagsverken. Det var sämre ställt med hästen. Den var gammal och trött. Tänderna var slitna och under vintern hade den svårt att få i sig utav den lilla mängd av det hårdtuggade, stickiga höet som stod till buds.

Han klappade hästen på ryggen.

”Ja du Tapper, min kamrat. Nu ger vi oss för idag. Bäst att ta sig ned till vältplatsen innan det blir mörkt.”

Den magra hästen frustade till. Den förstod mycket väl att den snart skulle få komma in under tak och få en spann vatten och knippa hö att stilla den värsta hungern med. Huggaren tog tömmarna, knyckte till och smackade på hästen att dra. Hästen spjärnade tag i marken, spände musklerna och drog. Ekipaget rörde sig inte.

”Nehej du Tapper, nu får du allt ta i lite.”

Huggaren klatschade till med tömmarna mot hästryggen och hästen krummade ryggen, spjärnade tag med både fram- och bakhovarna och försökte på nytt. Men timmerlasset ville inte röra sig.

”Fasen vad du var orkeslös idag då. Vi får väl lätta på lasset lite då.”

Han lossade de två spännbjörnar som låste kättingarna kring timmerlasset, tog fram timmersaxen och drog av de tre översta stockarna.

Så spände han kättingarna igen och manade på hästen. Nu gick det bättre. Med ett ryck fick hästen timmersläden i rörelse. Färden gick längs den upptrampade släpvägen ned mot ån med hästen kämpande och stretande framför timmerlasset. Med ryckiga rörelser drog hästen lasset framåt, steg för steg. Ibland halkade den till, men med uppmuntrande rop från huggaren och klatschar på ryggen av tömmarna så kämpade den vidare.

Men så, vid en upphöjning i terrängen, tog det stopp. Hur mycket huggaren än manade på så orkade hästen inte dra lasset över den lilla upphöjningen. Huggaren vände ryggen mot hästen, greppade den främre kättingen med högerhanden, körde ner klackarna på kängorna i snön och tog ett ordentligt tag med båda fötterna i marken. Sedan ropade han:

”Kom igen nu Tapper, nu drar vi. Åhej… åhej…”

Samtidigt som hästen kämpade och drog, spände huggaren alla sina krafter och hjälpte hästen dra. Men timmerlasset rörde sig inte en millimeter. Till slut föll hästen på sidan och blev liggande i snön. Huggaren såg uppgivet på sin arbetskamrat som låg och flämtade och frustade som en blåsbälg. Med vädjande ögon såg hästen på sin förare. Huggaren gick fram och lossade skaklarna.

”Nej Tapper, du har gjort skäl för ditt namn, men idag ser jag att du inte orkar längre. Nu ger vi oss och går hem. Timmersläpet får stå här tills i morgon.”

Han drog i seldonen och hjälpte hästen komma på fötter. De började traska hemåt. Hästen lunkade några steg före med sänkt huvud, trött men medveten om att den snart skulle vara framme vid stallet.

Huggarens hustru och deras lille son väntade i stugan. De hade det knapert, den lilla gården gav inte mycket. Det stod två kor i den lilla ladugården, ett tredje bås stod tomt. Grisen hade de slaktat före jul så nu stod även svinstian tom. Hönorna satt och kurade I hönsgården och värpte knappt några ägg alls. Tapper var gammal och trött och borde ersättas med en ung stark arbetshäst. Och de hade länge talat om att skaffa en ko till att ställa i det tredje båset för att få lite mera mjölk. Lite mjölk att kärna smör av och kanske lite över att sälja för att få in några ören. Men hur i hela friden skulle han få loss kontanter till det? På vintern högg han timmer i den egna skogen för att få in några kronor. Timmerpriserna bara sjönk och allt oftare undrade han om det var värt allt slitet att sälja timret för det lilla han fick betalt.

När huggaren selat av hästen, och sett till att den fått hö och vatten, gick han uppför backen mot stugan. Det var helmörkt och snöfallet hade tätnat. Ett varmt sken spreds från den nakna glödlampan i köket genom fönstret. Han borstade av sig snön på benen och fötterna. Sedan tog han den stora björkkvasten och borstade ren farstubron från snö. En fyllig doft av stekt fläsk slog emot honom när han kom in i farstun. Ännu hade de lite saltat fläsk kvar efter grisen de slaktat före jul, men det skulle inte räcka så länge till. 

Hustrun kom emot honom, sträckte sig upp och gav honom en välkomnande kram. Det pirrade till i kroppen. Det här var belöningen efter en slitsam dag i skogen. Trots att de hade det knapert så hade de det bra, han och gumman. De trätte sällan. Hon var tålmodig och ihärdig att arbeta, inget gnäll och för det mesta glad och vänlig. Själv tyckte han också att han kunde hålla humöret uppe för det mesta, trots allt slit och ständiga pengabekymmer. Och de hade det bra i sängen. Fortfarande efter fem års äktenskap var de nyfikna på varandra som unga nygifta.

Han gick in i toalettrummet, krängde av sig de våta smutsiga kläderna och tvättade av den värsta lorten vid handfatet. Sedan drog han på sig ett par rena torra byxor och en flanellskjorta. Med en duns sjönk han ner i soffan vid köksbordet. Den lille sonen som suttit och lekt på golvet framför den varma spisen kom springande.

”Hej pappa, titta på min häst. Den har dragit timmer som Tapper.”

Pojken visade stolt upp ett vedträ som hade fyra korta grenstumpar. Träbiten var förbunden med fyra tunna vedpinnar med ett snöre. Med lite fantasi och god vilja kunde man få det till en häst som drog timmerstockar efter sig.

Hustrun satte sig ned framför honom. Hennes blick strålade mot honom av lycka. Själv kände han sig trött och sliten och allt annat än lycklig. Men det måste vara något med henne, tänkte han. Inte brukar hon bli SÅ glad när han kom hem. Han orkade inte fundera så mycket mera, maten lockade alltför mycket. Med glupande aptit började han äta. Han hejdade sig efter några tuggor.

”Ska ni inte äta du och pojken?”

”Vi har ätit. Pojken började kinka när det blev sent, så vi åt han och jag. Ät du, du behöver få i dig maten så du orkar med slitet i skogen.”

Han fortsatte äta. Hon betraktade honom medan han åt.

”Du sliter, så du rakt håller på och slita ihjäl dig ser jag.”

”Ingen fara, bekymra dig inte för mig du. Jag vet nog hur du sliter du med. Men du ser glad ut idag, har det hänt något?”

Han tog några tuggor av knäckebrödet och sköljde ner med vatten. Hon log mot honom och sa:

”Vi väntar smått igen. Idag blev jag säker.”

Han sprack upp i ett leende.

”Vad roligt. Då blir vi fyra. När blir det?”

Han gladde sig åt nyheten men visste också att det skulle bli fler munnar att mätta. Det skulle också komma en period då hon inte kunde förväntas arbeta för fullt.

”Fram emot sensommarn tror jag.”

”Oj, då mitt i slåttern.”

”Jo jag är ledsen. Men det kan inte hjälpas, nu är det som det är.”

Han skrapade upp de sista resterna från tallriken och tog en klunk ur vattenglaset.

”Ja inte ska vi bekymras över det en sån här dag. Nu ska vi vara glada. Men det hade varit gott med ett glas mjölk till maten. Har vi ingen mjölk i skafferiet?”

Hon fick ett bekymrat ansiktsuttryck.

”Nej, Majros står i sin och den lilla mjölk Bella ger, räcker inte så vi kan dricka utav. Förlåt att jag inte sparade undan ett glas.”

Han rynkade på pannan lite när han hörde om ännu mer att bekymra sig över.

”Inte ska du bekymra dig för det. Jag klarar mig med vatten.”

Han hade ätit klart och sköt ifrån sig tallriken. Sedan lutade han sig tillbaka och la upp fötterna i kökssoffan för att vila sig en stund. Hon plockade av bordet och diskade tallrikarna. Porslinet och besticken skramlade i diskbaljan. Från spisen hördes ett knäppande sprakade ljud från den brinnande veden. Den lille pojken hade återgått till sin lek med sin häst och sitt timmerlass på golvet. En lugn och fridfull stämning vilade över köket.

Med ett ryck reste sig huggaren upp. Han drämde sin breda handflata i köksbordet så det small till. Både hustrun och den lille pojken hoppade till. Förskräckt såg hon på sin make.

”Nej, nu har jag bestämt mig. Nu får det vara nog”, sa han.

”Vad är det? Vad har hänt?”

”Nu ska jag sälja skogen.”

”Vad är det du säger? Ska du sälja skogen? Men vad ska vi då leva av?”

”Per och Bertha klarar sig gott utan skogen. Ja lite skog har de kvar och deras gård är större än våran. Men de lever gott utav jordbruket. Det skulle vi kunna också om man gjorde hagmark av lövängen. Sen skulle vi kunna ha myrslåtter och få hö utav sankängarna nere vid sjön. Ja om man dikade ur kanske det rent utav gick att så lite säd där.”

 ”Men du har ju alltid lovordat det vi får av skogen.”

”Ja det har jag. Men priserna på timret sjunker hela tiden så nu är det mest bara slit för ingenting. Om jag gör dagsverken i skogen om vintrarna skulle jag kunna tjäna nästan lika mycket som jag får för timret idag. Sen så behöver vi en ny häst. Tapper är gammal och orkar inte längre. Hur ska vi ha råd med det? Och Majros står i sin säger du. Då behöver vi inte bara en ko som vi har pratat om. Vi behöver två, kanske flera om vi skulle ta och bygga till lagårn.”

”Men om det är dåliga priser på timret säger du, tror du vi får något vidare för skogen då?”

”Ja, jag vet att bolagen köper upp skog. Vi har vi den där Rosander i Västerboda, han köper både för egen räkning och för bolagen. Petterssons sålde till han förra året. De fick visst rätt bra betalt.”

”Ja jag vet då rakt inte. Du får väl råda i såna här frågor.”

”Jag ska ta och prata med Per och höra vad han blev bjuden.”

”Ja det har jag. Men priserna på timret sjunker hela tiden så nu är det mest bara slit för ingenting. Om jag gör dagsverken i skogen om vintrarna skulle jag kunna tjäna nästan lika mycket som jag får för timret idag. Sen så behöver vi en ny häst. Tapper är gammal och orkar inte längre. Hur ska vi ha råd med det? Och Majros står i sin säger du. Då behöver vi inte bara en ko som vi har pratat om. Vi behöver två, kanske flera om vi skulle ta och bygga till lagårn.”

”Men om det är dåliga priser på timret säger du, tror du vi får något vidare för skogen då?”

”Ja, jag vet att bolagen köper upp skog. Vi har vi den där Rosander i Västerboda, han köper både för egen räkning och för bolagen. Petterssons sålde till han förra året. De fick visst rätt bra betalt.”

”Ja jag vet då rakt inte. Du får väl råda i såna här frågor.”

”Jag ska ta och prata med Per och höra vad han blev bjuden.”

Till toppen av sidan