Efter kriget

Framsida

 

Baksida

 

  

 

 

 

 

 

   

 

Textutdrag ur boken:

 Första kapitlet

Textutdrag - första kapitlet

Zoran bet ihop och svalde gång på gång för att inte kasta upp. Vägdammet virvlade in genom öppningen baktill på det täckta lastbilsflak där den unge Zoran satt och trängdes bland tio soldater. Det luktade svett, läder och vapenfett. Men värst var lukten av dieselavgaser och att inte kunna se framåt. Militärlastbilarna krängde och gungade fram över den smala krokiga vägens ojämnheter. Det brummande ljudet från motorerna var monotont och nästan sövande. Men Zoran var inte sömnig, han satt med spända käkmuskler och kämpade mot illamåendet som kom i vågor. Matko, som var dubbelt så gammal som Zoran och den äldste av soldaterna i truppen, satt på bänken mitt emot. Han såg deltagande på Zoran och sträckte fram sin vattenflaska, men Zoran avböjde. Det enda Zoran önskade var att kolonnen snart skulle stanna för en paus så han kunde slippa dammet och avgaslukten för en stund.

När militärkolonnen dundrade in mellan husen i en liten by hann de se en skylt med ortsnamnet Saraci. Lastbilarna saktade in och svängde av vägen. Männen på flaken sträckte sig nyfiket och för att se, bakåt genom öppningen i det täckta flaket, vad som stod på. En grov högljudd röst hördes ropa från det främsta fordonet.

”Avstigning! Vi gör ett kort stopp för vila, toalettbesök och proviantering.”

Det var Dragan, befälhavaren för truppkolonnen, som hade hoppat ur hytten i den första lastbilen. Han kom gående bakåt längs fordonskolonnen. De hade stannat vid en stor stenbyggnad med en liten taverna och en handelsbod i markplanet. På balkongen ovanför entrén till tavernan hängde en tvätt av vita lakan som flaxade lätt i den svaga vinden. Några av soldaterna hade redan hoppat av och var på väg att köpa cigaretter och öl. Utanför tavernan, i skuggan av balkongen, satt några äldre män, bybor, vid två kafébord med varsin öl framför sig.

”Var är vi?” ropade en röst från den andra lastbilen.

”Vi är i Saraci”, svarade Dragan.

”Är det bara Bosniaker här? Då kanske det blir lite rock´n roll”, ropade någon åtföljt av ett gapskratt.

”Det är en Bosniakby ja, men här bor borgmästaren i Vlasenica. Han är klok nog att hålla sig väl med vår general i Sarajevo. Så här håller vi oss lugna. Det är en order!” Dragan höjde rösten och upprepade så alla skulle höra:

”Hör ni det? Inget skjutande inget bråk här. Låt byborna vara ifred.”

Dragan och två av soldaterna gick en bit bort från lastbilskolonnen och tände varsin cigarett. Resten av truppen steg av lastbilarna och släntrade iväg åt olika håll på den lilla grusplanen utanför tavernan. Några försvann in i handelsboden för att köpa tobak och läsk. Andra försvann in i tavernan för att köpa öl. Ytterligare några gick tvärs över vägen, ställde sig bredbent vända mot diket och knäppte upp byxorna för att lätta på trycket. Zoran vände sig bort och började gå sin egen väg för att få vara ensam. Matko ropade efter honom och undrade om han behövde något men Zoran vinkade avvärjande. Han gick en bit bort och satte sig i en gräset, vid kanten av grusplanen, med ryggen mot en trädstam. Han drog några djupa andetag av den friska luften och kände hur illamåendet vek undan. Där han satt hade han överblick över lastbilarna och platsen framför tavernan.

En stor, kraftig, skäggig bybo, som satt vid ett av borden, reste sig och gick mot ingången till tavernan. I dörröppningen mötte han en av soldaterna som var på väg ut med två fulla ölglas, ett i vardera handen. Den storväxte mannen stannade i dörröppningen och väntade på att soldaten med ölglasen skulle flytta på sig. Soldaten å sin sida var inte van att bli hindrad av någon civil ”Bosniakier” och tänkte inte låta sig hindras nu heller.

”Ur vägen din förbannade Bosniakhund”, röt han.

”Jag flyttar mig inte för ett Serbsvin. Här är det dom som ska hålla sig undan”, svarade den storväxte mannen och tog ännu ett steg framåt. De två männen stod nu så nära att de nästan rörde vid varandra. Den reslige bybon stirrade stint ned mot den förvånade och lite ängslige soldaten.

Zoran och de soldater som fanns utomhus såg mot de två i dörröppningen och väntade spänt på vad som skulle ske. Flera av soldaterna gjorde sig beredda och väntade på en anledning att få ge sig på den store mannen. Andelko stod närmast med sin Kalashnikov hängande i en rem över axeln. Omväxlande tittade han mot dörröppningen och mot Dragan, som också stod och såg mot dörren. Andelko sökte ögonkontakt med Dragan. Nästan omärkligt, men ändå så att Zoran kunde notera det, nickade Dragan ett lätt bifall att agera. Andelko greppade sin Kalashnikov och gick mot den storväxte mannens breda ryggtavla. Han höjde automatkarbinen och stötte kolven med kraft i nacken på mannen. Ett enda välriktat slag räckte. Som en klubbad oxe föll mannen mot den ena dörrposten. Snabbt var två andra soldater framme och drog undan honom så att soldaten med de två ölglasen kunde passera. De övriga i truppen, som sett på, gapskrattade. Byborna, som satt vid kaféborden, såg chockade ut. En av dem som satt vid det närmaste bordet gjorde en ansats att resa sig för att ingripa. Men han hindrades av en glasögonprydd man med mustasch som tog ett tag i tröjärmen och höll honom tillbaka. Dragan, som på avstånd sett allt, gick fram mot sina soldater utanför tavernan.

”Det tycks visst finnas uppstudsiga Bosniakhundar här. Ta och samla de bybor som finns här, så ska vi tala om för dem vad som gäller. Vi blir allt tvungna att lära dem en läxa.”

Han röt en order och snabbt blev det rörelse bland soldaterna. Zoran och några andra hämtade sina vapen vid bilarna. Snart hade ett led bildats utanför tavernan, av truppens tjugotvå soldater. Dragan röt en ny order och ledet upplöstes. Med rop, knuffar och viftande vapen började soldaterna samla de manliga bybor som fanns inne i och utanför tavernan. Ett par som stått och hängt inne i handelsboden föstes med våld ut på den grusplanen utanför tavernan. En efter en knuffades de fram till den klunga som blev allt större. Dragan gick av och an framför och runt gruppen av män. Han gestikulerade och skrek högljutt.

”Ni era förbannade bosniakhundar ska veta er plats. Våga bara inte sticka upp mot oss serber. Ni vet att det är vi som bestämmer. Fähundar! Om ni bara kunde få in det i era tröga förtjockade hjärnor så skulle ni ha en liten chans att överleva. Vi tänker låta er leva, men tro inte att ni går säkra för det. Nästa trupp som stannar här kanske utplånar er från denna jord, så som vi gör med de Bosniaker som inte förstått sin plats. Har ni förstått?”

En av gammal man med stort vitt skägg knöt näven och hötte åt den soldat som stod närmast. Soldaten reagerade direkt. Med två snabba steg var han framme vid mannen och slog till honom med gevärskolven. Gamlingen tappade balansen och föll ned på knä. Då fick han två sparkar i magen av en annan soldat som stått bredvid.

Zoran, som stod bara några meter ifrån, ryckte till varje gång sparkarna dunsade mot mannens kropp och han hörde hur den gamle mannen stönade till för varje spark. Han hade vant sig vid att se civilpersoner angripas men kände fortfarande obehag när människor plågades. Men han kunde inte förneka känslan av tillfredsställelse att vara på den starkares sida. Känslan av makt och överlägsenhet var upphetsande, att ha makt över andra människor, att kunna styra dem och få dem att göra som man ville. Han kunde rentav njuta av att se deras rädsla. De som inte åtlydde order kunde de bara skjuta till döds. Han hade själv valt sida. Han hade ställt sig på de starkare serbernas sida trots att han var bosnier. Visst hade fadern varit serb, men honom hade han aldrig träffat så han hade aldrig sett på sig som något annat än bosnier. Men det visste ingen av de andra soldaterna, det kunde ingen se utanpå. Zoran var helt säker på att fler bosnier gjort samma val som han själv. Det gällde ju att stå på den starkes sida för att överleva. Hellre döda än dödas.

Ytterligare en bybo, en skäggig man i grova arbetskläder, kom vacklande ut genom dörren till den lilla butiken med båda händerna över huvudet. Bakom följde två soldater. De föste, knuffade och sparkade mannen framåt, mot klungan av bybor som stod uppställda utanför affären. Klungan blev allt större.

En av männen som stod i utkanten av klungan böjde sig sakta ned och tog upp något från marken. Zoran såg i ögonvrån hur han med en snabb armrörelse snurrade runt och slungade iväg stenen mot den soldat som stod närmast. Stenen träffade huvudet, nedanför hjälmens kant. Soldaten vacklade till, tog sig för örat och kände att det kom blod. En annan soldat, som stått några meter därifrån, hade sett allt. Han höjde blixtsnabbt sitt vapen, riktade det mot den stenkastande mannen och sköt en kort skottsalva. Stenkastaren föll ned på marken och blev liggande livlös.

Till toppen av sidan