Andra texter

En apa på axeln- kåseri

Var det kärlek? - lyrik

Den vilda jakten  - kortnovell

Den vackraste sång jag hört  - kortnovell

En olycka  - kortnovell

 

 

Tillbaka till Skrivande

 

 

 En apa på axeln

Jag har en idé till en text som jag tänkte lägga in på min hemsida, men jag är osäker om man kan skriva som jag tänkt.

”Det förstår jag att du är, du är ju osäker på det mesta du. Kan du skriva förresten?”

Vad negativ du är.

”Jag säger bara sanningen. Nå vad hade du tänkt då?”

Jag tänkte skriva om lusten att skriva och om negativa och positiva tankar.

“Vilket larv. Hur skulle det gå till?”

Jag tänkte skriva det som en dialog mellan ett jag som försöker tänka positivt och en apa på axeln som bara kritiserar.

“Fånigt. Vem skulle vara apan då?”

Du så klart. Du har ju redan börjat kritisera.

“Det var det dummaste jag hört. Jag kritiserar inte, jag är realist. Varför kallar du mig för apa förresten? Har du något emot apor?”

Nej verkligen inte. Det är ett talesätt bara.

“Vad skulle det här vara bra för?”

Det kunde vara intressant att spegla kampen mellan positivt och negativt tänkande som hela tiden pågår hos de flesta människor.

“Men att skriva om sånt? Jättefånigt!“

Varför är du så kritisk? Det blir bara svårare då.

“Lite kritik har ingen dött av. Kritik härdar.”

I så fall ska det vara konstruktiv kritik.

“Nej du inget sånt larv. Det som är dåligt måste fram så man lär sig.”

Kan du inte säga något positivt? Beröm mig för något bra jag gjort. Då skulle jag må bättre och då skulle nog det jag gör bli bättre också.

“Du, beröm blir man bara bortskämd och uppblåst av.”

Det håller jag inte med om. Man växer som människa och presterar bättre om man får lite positiv uppmuntran.

“Äh. Nu tycker jag du ska lägga ned det här tjafset du håller på med. Det blir ändå inget bra av en sån grej.”

Nä, nu är jag trött på dig. Allt måste väl inte vara så perfekt hela tiden. Man kan väl testa lite olika idéer och upplägg. Det finns många ordspråk som säger att man måste våga prova på.

“Som vad då? Säg ett enda.”

"Våga misslyckas för att kunna lyckas”. “Hälften vågat, hälften vunnet”.  “Hellre lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. Ja det finns många fler.

“Bara strunt. Ta den här istället: “Du ska inte tro att du är något.”  Vad är det för vits att sitta och skriva förresten?”

Jag tycker om att skriva, att leka med orden, att formulera tankar och känslor. Skrivandet är för mig nästan alltid lustbetonat.

“Dumheter! Du borde ägna dig åt något vettigare och nyttigare.”

Men det är ju roligt. Allra roligast har jag när jag får en ide, släpper loss fantasin och det bara flödar på. Visst blir man frustrerad ibland över den egna oförmågan. Men man lär sig hela tiden.

“Oförmåga ja. Det var rätta ordet. Du kan ju inte mycket du. Vad ska det vara för mening att lära sig sådant som bara är för nöjes skull?”

Det är roligt och utvecklande. Även då jag ger mig på lite större projekt som kanske är på gränsen övermäktigt så är det övervägande kul att skriva.

“Hur kan det vara kul att traggla med något som ingen läser och ingen betalar för?”

Nja, man kan ju visa det för någon och om någon läser vad man har skrivit så vill jag att det ska väcka en reaktion. Jag vill försöka beröra något hos den som läser. Helst vill jag att läsaren ska känna något, glädje eller sorg, lust eller olust, sympati med de beskrivna karaktärerna eller antipati, eller vad som helst bara inte likgiltighet.

“Men det mesta blir väl dåligt kan jag tänka. Ingen kan väl vara intresserad av vad du skriver eller tycka det är något att läsa.”

Det är ju roligt om läsaren tycker om vad jag skriver men det gör inte så mycket om det är negativt heller. Ärlig negativ kritik är nästan bäst. Den kan jag ta till mig av och förbättra mitt skrivande. Jag behöver inte alltid hålla med en negativ kritiker, men jag lär mig förstå hur en text kan uppfattas. Då lär jag mig bättre förstå hur jag ska skriva för att väcka en reaktion hos läsaren, eller undvika väcka en reaktion.

“Vad i hela friden ska det vara bra för? Det ger inget och det tar bara en massa tid. Gör något nyttigt istället! Vad tror du att du kan uppnå med det du håller på med?”

Ytterst finns givetvis en dröm och en tanke att nå många läsare, att få något utgivet.

“Ja du, det kan du bara drömma om. Var realist och låt det stanna vid en dröm. För att få något utgivet måste det för det första vara mycket bra. Det kan inte du åstadkomma. Sedan måste du se bra ut, vara verbal och beredd att ställa sig i rampljuset och sälja sig själv. Du är ju ingetdera.”

Nej det kanske jag inte är. Men även om det känns som en utopi så kommer jag att fortsätta skriva så länge jag kan. Jag kan lägga ut texter på min hemsida så kan mina vänner och andra som hittar dit läsa om de vill.

”Ha, dina vänner, de säger väl bara snälla saker. De vågar väl inte säga sanningen, att du inte kan något."

Fy vad du är elak. Jag tänker i alla fall fortsätta skriva. Om du inte tror på mina vänner så finns ju SkrivarSidan och Kapitel1. Det är två exempel på sajter där man kan nå ut till någon eller några läsare. Dessutom får man ta del av alldeles underbara texter från andra som skriver.  

“Vad är det för något? En massa amatörer som inte kan något.“

Amatörer eller inte så är det många härliga texter där. Nej du är så negativ så jag tänker inte prata mera med dig.

 

Comments powered by Disqus

Till toppen av sidan

 

Var det kärlek? 

Mötas           

                      En blick

                      Ett leende

                      Rodnad

                      Hjärtat bultar

                      Komplimanger

                      Samtal

                      Beröring

                      Smekning på kinden

Förälskelse  

                      Kramar

                      Gå på bio

                      Hålla handen

                      Puss på kinden

                      Omfamning

Romantik     

                      Middag

                      Tända ljus

                      Ömhet

                      Kyssar

                      Sensualitet

                      Innerlighet

                      Kärleksord

                      Besvarade känslor

                      Eufori och lyckorus

Erotik         

                      Händer som smeker

                      Laddning

                      Flämtningar

                      Hud mot hud

                      Kön

                      Kroppars förening

                      Älskog

                      Kärleksextas

                      Hänförelse

Relation       

                      Vakna tillsammans

                      "Ses vi snart?"

                      ”Kan inte leva utan dig”

                      Nyhetens behag

                      Spänning

                      Upptäcka varandra

                      Förtrolighet

Löften          

                      Leva tillsammans

                      Vardag

                      Framtidstro

                      Delad glädje

                      Omtanke

                      Trygghet

                      Förstå varandra

                         Kamratskap

Slentrian      

                      Vana - rutin

                      Tråkigt

                      Tolerans

                      Olika vanor

                      Ovanor

                      Intolerans

                      Leda

Första krisen                     

                      Irritation

                      ”Så gör aldrig jag”

                      Hårda ord

                      Ilska

                      Gräl

                      ”Vi älskar ju varandra!”

Trohet          

                      Försoning

                      Vänskap

                      Trogen

                      Jobb

                      Karriär

                      Olika vänner

                      Olika mognad

                      Arbetsfördelning

                      Kamratskap

Lågan slocknar                 

                      Tystnad

                      Orättvisor

                      Rivalitet

                      ”Du älskar inte mig”

                      Elakheter

                      Maktkamp

                      Sarkasmer

                      Bråk

                      Ovänskap

                      Hat

                      Ingen återvändo 

Slutet            

                      ”Nu går jag”

                      Tomhet

                      ”Vart tog du vägen?”

                      Saknad

                      Ensamhet

                      Längtan

                      "Var det kärlek?"

Till toppen av sidan

 

 Den vilda jakten 

Han satt lutad mot den lilla grå ladans grova timmervägg och flämtade. Bröstet hävde sig och hjärtat bultade som en stångjärnshammare. Hans utandningsluft hade frusit till istappar som hängde i hans skägg. På överläppen hade en rännil av snor frusit till is. Ryggen var blöt av svett och han visste att han inte kunde sitta där för länge. Då skulle han börja frysa i sin tunna klädsel.

Där han satt kunde ingen se honom. På andra sidan av ladan hörde han det rasslande ljudet av alla människor som fortsatte jaga vidare som besatta. De skyndade i högt tempo genom terrängen, med stirrande vilda blickar, flämtande, flåsande, knuffade varandra för att komma fram. Om det inte varit för rädslan för de vilda rovdjuren som fanns i dessa vilda marker, hade han gett sig av ut i det okända för länge sedan. Han ville bara fly bort från det jagande lämmeltåget, från de horder av människor som jagade genom de vindlande vägarna och stigarna i vildmarken och från patrullerna som jagade dem tätt i hälarna. Det här var inte alls vad han tänkt sig innan det avgörande ögonblicket.

Allt hade börjat när skottet föll. Han såg aldrig om någon blev träffad, men alla människor blev som galna. Det var då alla började rusa på som i panik. Han hade inget val än att följa med strömmen. Hade han stannat kvar hade han tvingats in som boskap av patrullerna och transporterats bland alla de andra som gett upp eller som fångats in. Han hade tvingats sitta instängd, tätt hoppackad bland alla andra fega svikare och följa med på den långa skumpiga resan utefter de smala vägarna. Sedan hade han fått stå där med skammen, bespottad, hånad och utstött.

Men var detta bättre? Han var trött och slut på ett sätt som han aldrig varit tidigare. Han visste inte om han orkade längre. Den enda tanke som fanns i hans huvud var att få vila. Känslan som kom över honom var nästan som en dödslängtan. Det kändes så lockande att få stanna här vid ladan och bara få lägga sig ned och sova. Att få försvinna från denna värld. Kanske kunde han bryta upp ladans lås, ta sig in och lägga sig där inne och vila? Ingen skulle se honom om han gömde sig, ingen skulle sakna honom.

Så slogs han av ett ögonblicks klarsyn. Det skulle aldrig gå, han skulle frysa ihjäl inne i ladan, han skulle ligga där som en förfrusen isklump och tina upp först när våren kom. Då skulle hans kropp börja ruttna och så småningom försvinna när maskar, skalbaggar och möss åt av den.

Men det skulle nog aldrig gå så långt heller. Han skulle bli upptäckt långt före dess. Patrullerna hade noggrann kontroll på alla, de skulle upptäcka att en man saknades i sina listor. De skulle söka tills de fann honom. Och om han inte snart började röra på sig och fortsätta jakten skulle han fångas in av deras förhatliga rep. Då skulle han bli transporterad bland alla andra som åkte fast.

Det fanns inget alternativ. Det var bara att fortsätta, det var bara att kämpa vidare om han så skulle kämpa tills han stupade. Han måste kämpa för sin egen och sin familjs heder. Om han stupade skulle visserligen barnen bli utan sin far. De skulle bli hänvisade till ett liv i fattigdom, utblottade och hungriga. Deras moder skulle tvingas slita och släpa för två för barnens överlevnad. De skulle stå där utblottade och hungriga. Men de kunde i alla fall vara stolta över sin hjältemodige fader som aldrig gav upp utan kämpade till sista andetaget.

Att ge upp nu var mycket värre. Då skulle barnen få ta skammen tillsammans med sin stackars moder. De skulle bli hånade och hatade. Han ögon tårades när han såg för sitt inre sina stackars barns vilsna blickar där de stod vid sin moders sida. Han kunde bara inte göra sina barn så illa.

Mödosamt reste han sig upp. Ryggen värkte och armarna hade domnat men andningen hade blivit lugnare, hjärtat slog inte längre lika hårt i hans bröst. Rädslan började ge vika. Han hade för sitt inre fattat det avgörande beslutet.

"Jag ska inte ge upp. Jag ska kämpa."

Han stapplade på lite darrande stela ben runt ladans hörn. Nu kunde han se den jagande horden av människor. Det var en aldrig sinande ström av människor, flåsande, svärande, svettiga, snoriga som bara monotont jagade framåt med tomt stirrande blickar. Han hade hunnit bli kall och huttrade så han skakade. Men beslutet var fattat, han gick fram till skidorna som stod i snön, trädde först i höger fot i tåbindningen och knäppte fast den. Så samma sak med den vänstra. Sedan tog han stavarna som stod bredvid och trädde händerna i handremmarna Med två kraftiga stavtag var han framme vid spåret. Han väntade tills det fanns en liten lucka bland alla människor, då steg han i spåret och började staka sig framåt med rytmiska tag i samma takt som de övriga.

Han hade fem och en halv mil kvar till målet i Mora.

Till toppen av sidan

 

Den vackraste sång jag hört

Vi sitter på golvet framför mammas fötter med en kartong full av gamla foton mellan oss. Det är jag och min lillasyster som sitter med korslagda ben och plockar bland alla foton. Vi älskar att titta på dem och minnas. Då och då kastar vi en blick upp på mamma.

Mamma har satt in bilder av familjen snyggt och prydligt i flera fotoalbum. Det är bilder på familjen, mig, min syster, pappa och hon själv med kommentarer, årtal och förklaringar till varje bild. Men de bilder som vi nu plockar bland, har hon inte satt in i något album. De är från hennes egen barndom och ungdom. Hon har sagt att de inte är så viktiga, de är ju från tiden innan hon träffade pappa, innan vi fanns. Älskade lilla mamma som aldrig vill framhäva sig själv. Just därför är dessa bilder extra spännande.

Vi plockar bland bilderna och minns vad mamma berättat om dem. Min syster och jag hjälper varandra att minnas de levande historier som finns bakom varje bild. Vi minns hur vi satt som trollbundna och lyssnade på mammas berättelser om sin ungdom. Vi minns hur hennes röst var full av liv och hur hennes ögon lyste när hon berättade. Då som nu var det bara mamma, min syster och jag. Pappa var som så ofta borta på något jobb. Han är inte med oss nu heller, han är död sedan flera år tillbaka. Men mamma lever, hon sitter här bredvid oss när vi plockar bland hennes minnen.

Då och då försöker vi visa henne något foto som hon hade speciella minnen av. Hennes blick stirrar tomt utan att se, rakt fram. När vi håller ett foto med något kärt minne framför henne kan hon för några korta sekunder se på fotot och det glimtar till av liv i blicken en kort sekund. Hon försöker säga något, men hon lyckas bara åstadkomma ett obegripligt sluddrande läte. Så vänder hon bort blicken och stirrar tomt framför sig. Vår älskade lilla mamma som sitter så nära intill oss men som ändå är så långt borta. Jag ser upp på henne där hon sitter i rullstolen ovanför mig och min syster. Hennes huvud lutar mot ena sidan, ansiktet är förvridet i en grimas, den vänstra mungipan hänger ner och en salivtråd rinner ur munnen, ned på hennes kofta. Min syster reser sig upp för att hämta ett papper att torka henne om munnen med. Fastän mamma lever känner vi det som om vi förlorade henne när hon fick sin stroke. Kommer hon någonsin att komma tillbaka till oss?

Medan min syster torkar mamma om munnen och talar till henne som till ett litet barn fortsätter jag plocka bland fotona i kartongen. Längst ner under alla foton finner jag ett sånghäfte med sånger från mammas barndom. Det är sånger som mamma sjöng för mig och min syster när vi var små. Jag bläddrar i häftet och nynnar på några melodier. Min syster kommer och sätter sig bredvid mig på golvet igen. Vi bläddrar tillsammans i sånghäftet. Så kommer vi till en visa som vi minns att mamma älskade att sjunga för oss och vi älskade att lyssna på när hon sjöng. Jag börjar lite trevande sjunga den första versen och min syster faller in i sången. Försiktigt lite lågmält sjunger vi och minns tillsammans.

Då plötsligt hör vi en klar vacker röst som faller in i melodin. Vi vänder oss upp och ser på mamma. Hon ser framför sig med levande blick och sjunger med en vacker klar röst. Hon håller tonerna klart och säkert och hon artikulerar orden med tydlig röst så som vi minns dem från vår barndom. Hon sjunger vers efter vers klart och tydligt. Jag och min syster har för länge sedan slutat sjunga. Vi bara ser och lyssnar på mamma och gapar av förvåning i detta magiska ögonblick. Mamma lever, hon är full av liv så som vi minns henne innan hon fick sin stroke. Det är den vackraste sång jag någonsin hört.

Till toppen av sidan

 

En olycka

Jag sprang över den lilla ängen mot granngården, rundade ladugården och kom in på gårdsplanen mellan ladugården och boningshuset på granngården. Johan stod vid ladugårdsdörren, böjd över sin moppe och skruvade med en skruvmejsel och en hylsnyckel.
– Hej Johan. Ska vi hitta på något?
– Ja, men jag måste fixa förgasaren på moppen först. Det är snart klart.
– Har du hört att dom håller på att laga dammen nere vid sjön?
– Ja, dom har nyss öppnat dammluckan för att tömma mellandammen.
– Ska vi sticka och kolla?

– Ja visst, ska bara skruva fast den här.
Johan drog i en skruv med sin skruvmejsel. Sedan var han klar. Han startade mopeden, varvade motorn och lyssnade. Belåtet vände han sig mot mig och nickade med huvudet åt mig att hoppa upp bakom honom. När jag satt bakom Johan på mopeden drog vi iväg. Jag höll mig fast med ett stadigt grepp om Johans midja och kände hur vinddraget blåste i håret. Jag hade ingen egen moped. Det hade inte lockat mig eftersom mitt motorintresse var näst intill obefintligt, men jag hade inte haft råd heller. Det fungerade bra att ta sig fram på cykel de korta sträckor jag behövde färdas i byn. Ibland, som vid detta tillfälle, kunde jag åka bakpå med Johan eller någon annan av mina kompisar.

När vi kom fram till dammen nere i byn såg vi hur vattenmassorna forsade ut genom de öppna dammluckorna. Bengan och Jan-Erik stod uppe på dammen och kastade grenar och träpinnar ner i det strömmande vattnet. De var två år yngre än mig. Vattnet i dammen hade redan sjunkit ett par decimeter. Det var meningen att dammen skulle vara helt tömd till nästa dag. Då skulle det bara bli kvar en rännil i botten på dammen som låg mellan de två sjöarna så att man skulle kunna gå ner vid dammluckan och genomföra de reparationer som skulle göras.

Johan stannade mopeden uppe i backen, en bit ifrån dammen. Samtidigt som jag steg av såg jag hur Jan-Erik sprang ner från bryggan över dammluckorna och fortsatte ett tjugotal meter uppströms längs dammens södra strand. Vid en hög av gammalt skräpvirke stannade han och började dra ner långa slanor och bräder som han sköt ut i vattnet. De kraftiga strömvirvlarna tog tag i träbitarna och snurrade runt dem ett par varv innan de drogs ut i strömfåran och med hög fart flöt i strömmen genom den öppna dammluckan. Bengan stod ovanpå bryggan över dammluckan där de forsande vattenmassorna rann ut och tjoade och skrek förtjust.

Johan och jag stod och såg på Jan-Erik när han släpade ut bräderna i vattnet. Det roade dem tydligen oerhört att se hur brädbitarna dansade i den strida strömmen genom dammluckan. Vi såg att en bräda hade fastnat mellan två stenar som den sjunkande vattenytan blottat en bit ut i dammen. Jan-Erik försökte putta på den med en lång träribba. Men strömmen drog i ena änden av brädan så att den kilades fast mellan stenarna. Jan-Erik steg ut i vattnet så att han kunde nå längre ut. Han stod så vattnet nådde upp till knähöjd och försökte trycka på den fastkilade brädan. Han sträckte sig längre och längre ut för att nå. Plötsligt halkade han till och satte sig på ändan i vattnet. Bengan gapskrattade åt honom.

Men de stenar han stått på, var stora och hala och Jan-Erik lyckades inte resa sig upp. Det var djupt direkt utanför de stora slippriga stenarna i vattnet och han halkade ännu längre ut när han förgäves försökte få grepp med både händer och fötter för att ta sig upp. Han kanade långsamt nedåt och utåt i vattnet och plötsligt var han ute i strömmen. Han kämpade febrilt för att få fotfäste i någon sten, men det var djupt vatten och strömmen drog honom obönhörligt utåt. Han började skrika på hjälp samtidigt som han fäktade med armarna för att ta sig tillbaka mot stranden, men i den starka strömmen var han chanslös. Snabbt drogs han ut i den strida strömfåran. Han drogs ner under vattnet av den starka strömmen.

Allt gick mycket snabbt. Vi såg en hand sticka upp, i nästa ögonblick såg vi huvudet, så försvann han under vattnet igen och drogs med det rytande skummande vattnet genom dammluckan. Bengan hade slutat skrika och följde skräckslaget Jan-Erik med blicken när han drogs med vattenmassorna mot honom, under honom och sedan nerför den korta forsen och ut i sjön.

Johan och jag sprang nedströms mot sjön. Vi såg en kort glimt av Jan-Eriks kropp en bit ut i sjön där vattenströmmen blev svagare. Sedan försvann kroppen. Vi såg ut över sjöns vattenyta och hoppades på ett under, att Jan-Erik skulle kunna simma upp till vattenytan och ta sig i land. Men vattenytan förblev stilla.

Bengan hade kommit ner till oss och stod darrande och stirrade ut över vattnet.
– Tror ni han har drunknat?

– Troligen, enda chansen är att hitta en båt snabbt. Åk efter hjälp du Johan. Jag springer ner till kvarnen på andra sidan och ser om vi kan ta någon av båtarna som ligger där nere.

Jag sprang över dammbryggan och ner mot kvarnbyggnaden samtidigt som Johan for iväg på sin moped. Bengan hängde efter mig. Nedanför kvarnen låg två träekor och en gammal rutten båt. Båda ekorna var fastlåsta med kraftiga hänglås och kättingar. Båten var obrukbar.
– Jäklar. Det finns inget vi kan ro ut med.
– T– t– t– tror du han klarar sig.
– Knappast, varje minut som går så minskar chansen.

Efter en stund kom en bil farande i full fart ner mot dammen. Två män hoppade ur. En av dem arbetade på sågen.
– Var är han?
– Vi vet inte. Han åkte med strömmen däråt ut i sjön. Sedan har vi inte sett honom.
Jag pekade ut mot sjön i den riktning där vi sist sett en skymt av Jan-Eriks kropp. Männen sprang ner till en av ekorna och låste upp den. De tog med sig en båtshake och sköt ut ekan i vattnet. De rodde ut mot den plats på sjön nedanför strömmen som jag pekat mot. De tittade ner i vattnet. En av männen rodde sakta runt och den andre lutade sig över relingen och tittade ner i vattnet.

Den andra ekan sköts ut. Det kom fler människor till platsen och snart stod det fullt av människor på stranden som betraktade männen i de två ekorna som sökte i vattnet. Efter ytterligare en stund kom en blå Volvo Amazon som stannade uppe vid vägen. Det var Jan-Eriks föräldrar, Ragnar och Gudrun Jonsson. Ragnar sprang direkt ner mot stranden och frågade om det fanns fler båtar. Gudrun skrek och grät.
– Var är han? Lever han?
Plötsligt fick hon se Jan-Eriks kamrat, Bengan. Hon sprang rakt mot honom, greppade tag om hans axlar och ruskade honom.
– Vad har du gjort med Jan-Erik? Har du knuffat i honom? Men svara mig då dumma pojke, skrek hon med förtvivlad röst.
En man som stod på stranden gick fram och tog tag i henne.
– Lugna ner dig Gudrun. Det var en olyckshändelse.
– Var det någon mer som såg på?
– P– P– Johan och Andreas såg det. Jag knuffade inte honom.
Gudrun vände sig mot mig och Johan och skrek mot oss.
– Vem knuffade honom? Svara mig. Vem var det?
– Ingen knuffade honom. Han lekte och det var en olyckshändelse.
Ragnar kom fram till henne. Hon skrek och slog mot honom.
– Dom måste hitta Jan-Erik, grät hon.
Ragnar lade armen om hennes axlar och ledde henne därifrån. När hon gått ett tiotal meter stannade hon till och vände sig och såg rakt på mig. Hon såg på mig med en blick som fick mig att känna kalla kårar längs ryggraden. Jag såg en mörk skräck och förtvivlan i hennes ögon men också något mer. Det fanns något bedjande i hennes blick.

Två dagar senare fann man Jan-Erik invid stranden vid sågen, flera hundra meter nedanför dammen. Begravning ägde rum en vecka senare. Längst fram vid altaret i kyrkan stod den vita kistan. Kyrkan var fullsatt av skolelever, släktingar och vänner till Jan-Eriks familj. Jag satt några rader bakom Jan-Eriks familj och närmaste släktingar bland skolkamrater och ungdomar. Strax innan begravningsceremonin skulle börja vände jag mig om och såg min pappa komma in och sätta sig långt bak i kyrkan.

"Konstigt", tänkte jag. "Varför är han här? Han är väl inte särskilt nära bekant med den här familjen."
Jag hade sett att pappa tagit mycket illa vid sig av händelsen. Normalt brukade han ha en mycket hård och tuff attityd, nästan raljerande, när det hänt någon olycka, men den här gången verkade han ovanligt berörd av händelsen.
"Han vill väl visa respekt och vördnad för de anhöriga."
Under senare delen av ceremonin såg jag att Jan-Eriks mamma vände sitt rödgråtna ansikte bakåt och sökte någon med blicken. Jag vände mig om för att se vem hon tittade efter och upptäckte att pappa såg mot henne. Åtminstone fick jag en känsla av att det var pappa som mötte hennes blick. Han såg mot henne med en sorgsen och hjälplös blick. När jag åter såg framåt kunde jag se en skarp nästan anklagande blick från Gudrun Jonsson.
"Det var precis som om de hade sett på varandra, Gudrun och pappa. Men det var naturligtvis bara inbillning."
Jag slog bort tanken och tänkte inte mera på det. Stämningen på skolan var dyster i flera veckor. Händelsen levde kvar i minnet hos folk i trakten men så småningom kom andra samtalsämnen och livet i bygden och på skolorna började vara som vanligt igen. För mig som hade sett det hela med egna ögon tog det längre tid att glömma. Jag kom att bära med mig minnet av och bilden av skräcken i Jan-Eriks ögon när han kämpade i vattenmassorna resten av mitt liv.

Till toppen av sidan